Sida:Resa i Sibirien.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

114

ordning, frågade han derföre gerna: ”Soll ich auf Polaris einstellen, hr. Professor, oder auf Capella oder auf Wega?”[1]

Wår farkost gled med jemn fart mot norr med strömmen, men om nätterna kunde man ej få någon ro för myggen och om dagarna war hettan olidlig. Påföljande dagens eftermiddag, då jag badade i floden för att swala mig litet, war wärmen i min kabyssa 23 grader och i solen naturligtwis ännu starkare. Om natten och hela den påföljande dagen afkyldes luften af ett ihållande regn. Aftonen den 28 Juni träffade wi på en hop ostiaker — män, qwinnor och barn — hwilka warit i Jeniseisk för att aflemna sin årliga skatt, bestående af åtskilliga slags pelswerk, och nu, på en sidoflod wid namn Symm, hwilken utfaller i Jenisei, återwände till sina wildmarker. Hwar och en af deras stora och lätta med näfwer och djurskinn öfwerdragna båtar drogs af tre hundar, som nu, medan de hwilade, woro bundna wid pålar längs flodbrädden, och utmed dem sutto qwinnorna och barnen på stranden. De hade listiga, swarta, glänsande ögon, några nästan swart ansigte, samt mycket liten och smärt kroppsbyggnad. En af de medföljande qwinnorna bar en kaftan af rödt bomullstyg och sades wara hustru till den ostiak-prins, hwilken öfwerfört skatten och nu som tolk beledsagade kronofogden på hans embetsresa. För öfrigt utmärkte hon sig ej synnerligt från de öfriga, och man wisade henne ej heller någon särdeles uppmärksamhet. Ett par andra buro kaftaner af blå färg. Deras språk ljöd för mina öron som mongoliska; och blott få af dem förstodo ryska. De woro bewäpnade med bågar och buro ett wälförsedt pilkoger på ryggen. Wi bådo dem wisa oss sin färdighet i bågskjutning, hwartill de strax woro beredwilliga. Deras färdighet att skjuta både långt och säkert war alldeles märkwärdig. De uppställde på en hög sandbank en af sina båttofter, som knappt war 7 tum bred, och på 2 till 300 stegs afstånd träffade de denna måltafla med pil på pil. Bågen war högst enkel, och bestod af ett obetydligt krökt enspröte, hwilken de begagnade till stödjestaf under gåendet. I midten war den dubbel och märkligt tjockare, för att kunna hafwa den största böjlighet mot ändarna. Sprötena, hwaraf den bestod, woro hopfästade med hårdt och tätt lindadt segelgarn eller tarmsträngar. När ostiaken wille skjuta, höll han först pilens ända till ögat, sigtade längs utåt densamma, wände omkring den, samt rätade och

  1. ”Skall jag ställa kikarn på Polstjernan, hr. professor, eller på Capella eller på Wega?”