dragtågets ändar. Då ingen landswäg är anlagd längs floden, så ske alla resor och transporter på denna, och när bönderna wilja från den ena byn till en annan, sker färden båtledes; men då hwar bonde håller ett par hundar, så låter han, för att spara sig beswäret att ro, isynnerhet mot strömmen, sina hundar gå för dragtåget. När han går ned till elfkanten till sin lilla båt, ser man alltid hundarna springa muntert framför honom och hoppa upp i båten, liksom skulle de till en lusttur. Det är sannt som kalmuckerna säga: ”Hunden är menniskans wän”. Och dock är ”Hund!” ”son of a bitch!” ”sukkin-syn!” (hundson), ett af de föraktligaste skällsord, som både tysken, skandinaven, engelsmannen och ryssen anwänder i sin wrede.
Då jag om aftonen den 27 Juni kom ombord på min lodka, fann jag i min skeppare Schádrin, en sina fulla sex fot lång, 55 år gammal man, hwilken för andra gången gift sig med en 26-årig hustru, i hwilken han war mycket betagen, och som han alltid kallade ”moladaja moja” (min unga hustru). I fall ett yngre fruntimmer kan finna sig belåtet med att blifwa afgudadt af en äldre, ännu kraftig och för öfrigt bra karl, så war en dylik förbindelse ingen dålig beräkning; ty då han, till följe af sin ålder, måste betrakta hennes tillgifwenhet som en nådegåfwa, för hwilken han aldrig kunde wara nog underdånig och tacksam, så kunde hon wara wiss på att alltid kunna linda honom om sina fingrar. Schádrin hade en wacker 15—16 år gammal son, wid namn Nitika, hwilken gjorde tjenst som skeppspojke; men den öfriga besättningen bestod af några, säkert icke för deras dygders skull förwista personer, hwaribland war en gammal tysk wid namn Schoppe, en ryss med uppskurna näsborrar[1], en bankrutterad köpman från Jeniseisk och ett par andra, hwilkas personliga omständigheter fallit mig ur minnet. Som en hederswakt, mer än som beskydd eller betjening, hade jag fått ett par nya kossaker med mig; ty min tolk Gustaf gaf mig all den handräckning jag behöfde; ja, han kunde till och med afläsa barometern och termometern, uppställa sextanten på sin fot och rikta kikarn på den från qwicksilfwerhorisonten återspeglade bilden af en fixstjerna, af hwilka han lärt sig igenkänna åtskilliga stjernor af första storleken, på hwilka jag ständigt gjorde iakttagelser. När jag kom ut, sedan han ställt instrumentet i
- ↑ På förwiste brottslingar uppskäras näsborrarne på ömse sidor, i det ett kilformigt stycke bortklippes.
