118
moras. Nu får Tycho höra att man wid solnedgången sett ett kors höja sig ur kärret, äfwensom att man sett andra under, och öfwertygas derigenom om, att Wasilej oskyldig dött martyrdöden för religionens skull. Han går dit, finner den döda kroppen, släpar den till klostret och begrafwer den i inwigd jord. Nu tillägger munksägnen, att då ryktet om dessa under kom till Moskwa, befalldes erkebiskopen i Tobolsk att resa upp till Turuchansk, för att undersöka saken. Det war wid wintertiden och erkebiskopen wille köra kortaste wägen genom de af ostiakerna bebodda wildmarkerna. Då han emellertid efter flere weckors åkning hade lidit så mycket af kölden, att han fruktade sig skola komma att tillsätta lifwet, beslöt han att wända om. Men då han lät wända slädan mot sydwest, wred hans hufwud sig om som en kompassnål på sitt stift, så att ansigtet blef wändt mot nordost, eller åt klostret Troitzkoi; men då han wände slädan mot nordost, kom hufwudet i sin rätta ställning igen. Sedan han tre gånger upprepat detta försök och alltid med samma påföljd, insåg han att det war Guds oföränderliga wilja, att han skulle fortsätta resan. Wasilej Mutschennik blef derpå förklarad för helgon. På hans grafhäll står, att det nya klostrets byggnad fullbordades år 1671.
XX.
Ankomst till Turuchansk. — Kälen förswinner icke om sommaren i Turuchansk. — Afresa. — Farkosten drages af hundar. — Återkomst till Jeniseisk.
Klockan 6 på morgonen den 7 Juli förkunnade min skeppare med tre styckeskott min ankomst till Turuchansk, och klockan mellan 8 och 9 förmiddagen befann jag mig med allt mitt pick och pack inqwarterad hos en wälmående kossak, hwilken hade en efter omständigheterna bra bostad. Jag beslöt att tillbringa de båda första dagarna med mina magnetiska iakttagelser, emedan wädret war mycket gynnsamt, och jag skulle hafwa gjort en sådan resa förgäfwes, i fall jag lemnat det obegagnadt och wädret sedan blifwit ofördelaktigt. Jag föresatte mig derföre att hwarken göra eller mottaga besök, af hwem det wara måtte, höll min dörr låst och afslog med Gustafs tillhjelp oförskräckt hwarje försök att intränga hos mig. Men då jag en gång hade glömt att lägga på haken, kom ortens kyrkoherde in för att aflägga sitt besök, hwarföre jag måste hålla god min och försöka underhålla ett
