Sida:Resa i Sibirien.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123

skeppare försäkrade under mindre gynnsamma omständigheter kunde erfordra en hel månad, hade nu skett på 16 dygn.

Ett par dagar efter min återkomst till Jeniseisk kom min skeppare Schádrin och bad mycket ödmjukt att jag wille göra honom den äran och tillbringa aftonen hos honom, på det hans unga hustru skulle få göra min bekantskap, hwilket jag med nöje lofwade den hedersmannen. Sällskapet bestod af honom, hans hustru, twå wackra unga flickor af hans familj samt min Gustaf, hwilken jag måste medhafwa såsom tolk, på det att samtalet ej skulle blifwa alltför bedröfligt. Wi drucko te och rökte tobak, hwarefter wi trakterades med punsch. I öfwersta delen af rummet nära fönstret hade man åt mig framsatt en stol och ett litet bord, betäckt med en hwit duk, wid hwilket jag ensam betjenades. Wi genomgingo åtskilliga af wåra reseäfwentyr under muntert skämt, och Gustaf drog, förmedelst ständiga putslustiga infällen, försorg för att skrattet hölls wid makt. Då min wärd hade druckit några glas punsch, blef han så rörd öfwer den wänlighet, hwarmed jag umgicks med honom, att han lade sig på knä framför min stol och wille kyssa min fot. Men jag drog genast foten åt mig, reste mig, bad honom stå upp och sade: ”Sådan är icke seden i mitt land; det är endast påfwen, som låter kyssa sig på foten, och då jag icke är påfwe, ja, icke ens en prestman, utan en syndare som du, så kan jag icke mottaga en sådan hyllning. En rättskaffens man, som du, räcka wi handen och trycka den, och det har jag lust att göra i betraktande af ditt uppförande under hela resan och din duglighet som skeppare. Räck mig din hand; ty jag har stort skäl att wara tacksam mot dig för wår resas lyckliga utgång.” De ryska embetsmännen kallas nämligen ”tschinowniski” (rangpersoner, adelsmän) och behandla den simple ”meschtschanin” (borgersmannen) med större högmod än wi wårt tjenstefolk. Borgaren finner sig derföre öfwerraskad af om en embetsman behandlar honom som sin jemlike.

Sedermera anrättades en liten kötträtt och ett glas drufbrännwin, som beredes i Kislar, nära Kaspiska hafwet. Wid afskedet från hustrun räckte hon mig munnen till en kyss, hwarpå jag äfwen kysste de båda unga flickorna, och då den ena af dem war mycket wacker samt hade ett par wänliga ögon och en frisk färg, fick jag lust att göra saken om igen, hwarpå Gustaf utbrast i ett ljudeligt utrop af: ”Zwei mal, Gott straf mich!”[1].

  1. På swenska: Twå gånger, Gud straffe mig!