Sida:Resa i Sibirien.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
129

i filttält (kibitker), som de dock förstå att temligen uppwärma genom att elda med säf. Deras små barn gå alldeles nakna, och öfwer nätterna nedgräfwa de dem ända till halsen i den warma askan. Wi fingo blott en gång sigte på ett förnämare kirgisiskt fruntimmer, som war till häst, och wi måste tillstå, att hon tog sig rätt bra ut. Hennes drägt af bomullssammet kunde kallas praktfull i sitt slag. Hon red grensle, som en amason, hade en smärt, kraftig gestalt, stöflar med höga gröna klackar, och från toppen af en hög spetskullig mössa eller turban fladdrade en lång, hwit slöja. Det swarta håret war inflätadt med långa derifrån nedhängande perlband af röda koraller och perlemor. Wi woro nyfikna att få betrakta henne på något närmare håll; men då wi nalkades samt winkade och ropade åt henne, blef hon rädd och flydde så fort, som piska och hälar kunde förmå hästen att springa.

I Ryssland bestämmes en persons behandling af hans ståndpunkt på den militära rangstegen, och en professor har der öfwerste rang[1]. Då en befälhafware på de så kallade fästningarna war en kapten eller högst en öfwerstlöjtnant, och på de mindre skansarna ofta blott en underofficer, så föranledde detta förhållande följande putslustiga uppträde. När wi om aftonen ankommo till en förpost eller en redutt, der wi wille qwarblifwa öfwer natten, så infann sig genast befälhafwaren på platsen med 3 man, alla i uniform, trädde in genom dörren, gjorde militärisk honnör, afgaf rapport om, att ingenting anmärkningswärdt förefallit, samt öfwerlemnade derpå befälet till mig, med förfrågan, om jag icke hade något att befalla. Morgonen derpå, före afresan, infann han sig åter, wäntade tåligt utanför, om det än war aldrig så kallt, till dess wi woro påklädda och färdiga, steg så in och afgaf ny rapport, samt återtog befälet, som jag öfwerlemnade i hans händer. Det efter kirgisernas ofwananförda sednaste infall inträdda lugnet hade sannolikt förorsakat, att dessa militärposter blifwit temligen förfallna, och då jag en gång samtalade härom med en rysk tulltjensteman, som hade sin station på de kirgisiska linierna, utbrast han med ett skratt: ”En kirgisisk käring, ridande på en ko, kan mycket wäl intaga en sådan fästning.”

Från staden Semiplatinsk, den sydligaste punkt, som wi

  1. I Swerge, der samma rangskala eger rum, ehuru efter en annorlunda uppskattningsgrund, har, om wi ej missminna oss, en professor samma rang som en löjtnant.