höga flodbrädden. Klockan 9 förmiddagen lät befälhafwande kossakofficern gifwa ett skott med kanonen, till tecken att fisket skulle begynna. Kossakerna rusade nu ned på floden och ställde sig på en punkt, der man wisste att fisken samlade sig, i 4 rader twärs öfwer floden, med omkring 300—400 steg mellan hwarje rad. Med isbillar höggo de nu runda hål i isen af omkring 1 fots twärmått, samt hålen på ett afstånd af knappt ett par alnar från hwarandra. Wid hwarje hål stodo 2—3 kossaker, och då detta inom få minuter war färdigt, blef en staf med krok nedstucken i hwarje hål till omkring 1 fot från bottnen. Då dessa många hwita stafwar, hwilka bilda liksom 4 staket twärs öfwer floden, skrämma fisken, så sträfwar han att undfly till någon af sidorna, eller lockas måhända också af nyfikenheten, samt stöter derwid emot en eller annan hake. Så snart kossaken känner denna stöt, förer han haken upp och ned och wrider stafwen småningom rundtomkring, på det spetsen af kroken stall kunna träffa fiskens kropp. Känner han att kroken fastnat, ropar han sina kamrater till hjelp, hwilka, då hålet wanligen ej är stort nog för att få den wäldiga fisken igenom, utwidga det med sina isbillar, medan han sjelf med all makt bemödar sig att hålla den arbetande fisken tätt under isen. Sedan hålet derpå blifwit tillräckligt utwidgadt, uppdrages fisken med 3 mans förenade krafter. Inom mindre än 2 timmar hade man, efter officerns utsago, fångat fisk för inemot 500 000 r:dr. En mängd ryska köpmän och uppköpare höllo med sina färdskrindor på isen, hwarest de mot kontant uppköpte all den största stören, för att när lasset blef fullt genast köra till Petersburg eller Moskwa. Ryssarne anse nämligen kaviaren (på ryska ”Ikra” d. w. s. rommen) icke längre för fullt läcker, när den är öfwer 8 dagar gammal. De särskilta romäggen äro ungefär af samma storlek som en medelmåttig gul ärt, helt klara och genomskinliga, men med en liten gråswart, halft genomskinlig prick på ena sidan. Rommen ligger i ett tråg samt beströs med litet finstött salt, hwarpå den omröres, dock utan att äggen sönderrifwas, och kan då ätas efter ett par dagar, stundom med litet finhackad lök till. Den kaviar, som finnes i handeln hos oss, är rommen af en annan mindre fisk, hwars ägg icke äro större än sparfhagel, samt blifwer starkt saltad och pressad. Den är mörkgrön till färgen, wanligen härsk, och har icke ringaste likhet med den ofwanbeskrifna färska. De största af de fiskar, som wi sågo fångade, woro af 3—4 alnars längd, samt tjocka som en karl om lifwet, och priset på
