Sida:Resa i Sibirien.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145

wåra kameler woro trötta och deras fötter ömma af gårdagens marsch på skarsnö, woro de ej anlända, då wi framkommo till det för wårt andra nattläger bestämda stället, hwarföre wi nödgades taga nattqwarter i en swart, nedrökt kibitka, hos en kirgisiska, hwars man war frånwarande. Då hela wår karavan ej kunde rymmas der, måste största delen tillbringa natten under bar himmel; blott de begge sultanerna, Due, jag, tolken Gustaf samt Anders Nielsen jemte kirgisiskan och hennes 2-årige son, som ännu låg wid bröstet, tillbragte natten i kibitkan.

Det är ganska wackert att se, huruledes en simpel kirgisiska helsar en sultan, när hon icke sett honom på öfwer året. Hon kommer då in i kibitkan, går rakt fram till honom och omfamnar honom, det will säga: slår högra armen om hans hals, den wenstra om hans lif, och han likaledes om henne korswis, så att hwardera har ett öfwertag och ett undertag, hwilken omfamning upprepas ytterligare en gång, hwarwid likwäl armarna omskiftas. Efter denna dubbla hjertliga omfamning stiger han något tillbaka, räcker fram sin flata högra hand, och hon slår ihop begge sina händer på hwar sin sida om hans, hwarwid det yttras några lyckönskningsord. Har man nyligen sett hwarandra, så säges blott utan någon omfamning eller handslagning ”Amámbasis!” (Frid ware med dig). Natten förgick drägligt nog. De simpla kirgiserna bära intet linne, utan blott en fårskinnspels med ullen inåt den bara kroppen. Wåra sultaner höllo mig waken en timmas tid med deras mohammedanska gudstjenst, som belystes af månen, hwilken klart sken in genom rökhålet. De knäböjde, berörde mattan flere gånger med pannan, framsade under ett slags sjungande deklamation några meningar, förmodligen utur koran, ropade ”Allah hegeber!” (Gud ware lofwad), ströko sig om sina skägg och wände derpå ansigtena mot wenstra skuldran. Denna ceremoni upprepades tidigt påföljande morgon, hwarefter wi reste widare.

Sultanerna hade medtagit ett par små kirgisisia löshästar, och sedan wi åkt ett godt stycke, lät den yngre, Tauke, lägga en sadel på den ena af dessa, för att till ombyte rida några werst. Då han blifwit mätt derpå, yttrade jag den önskan att också få rida, hwarpå jag satte mig upp på den ena och Gustaf Rosenlund på den andra hästen och redo sålunda ett godt stycke wäg. När kirgiserna wilja hafwa sina hästar att springa det starkaste de förmå, utstöta de ett egendomligt skärande skrik. Nu föllo de, måhända på uppmaning af löjtnant Due, på den tanken att pröfwa wår sadelfasthet genom att utstöta detta skrik,