156
honom. Wi fingo en arbetskarl, som wisade oss wägen, och då han öppnade dörren, som war utan stängsel, sågo wi intet annat än en smutsig skinnfäll, som låg utbredd på jordgolfwet. Wår ledsagare yttrade då något, förmodligen hinduens namn, hwarpå wi till wår förwåning sågo skinnfällen röra på sig, och under densamma en menniskolik gestalt blifwa synlig, som reste sig i sittande ställning, och med utsträckta armar lyftade fällen i wädret, samt stirrade på oss med en förwirrad blick från ett par blodsprängda ögon. Hans hudfärg war nästan kaffebrun, dels af smuts, dels till följe af hans hinduiska härkomst. Man hade sagt oss att den största och enda fägnad man kunde skänka honom, war att gifwa honom snus. Wi räckte honom derföre en full snusdosa, hwilken han grep med begärlighet och proppade en dugtig pris i näsan. Derpå lade han sig åter ned med hufwudet mellan benen, hwilket näppeligen någon akrobat kunde gjort honom efter, och det förwånade mig, att han ännu hade nog kraft i ryggen att resa sig upp, efter att en så lång följd af år hafwa intagit denna ställning. För att icke qwäfwas under skinnfällen, hade han gjort ett litet hål i den, rätt öfwer det ställe der hufwudet låg, så stort att han kunde sticka ett par fingrar derigenom. Under den tid, som wi uppehöllo oss i Astrakan, war kölden mer än 20 grader, och skjulet war endast uppfördt af dåligt slutande bräder, hwilka öfwerallt insläppte den yttre luften, så att det på det högsta kunde anses som en passande tillflyktsort för ett oskäligt djur. Stadsboarne ställde dagligen en kruka watten och några brödstycken in till honom, och en gång om året gaf man honom en ny fårskinnsfäll, hwars ull han wände inåt. Wi frågade wår ledsagare huru lång tid mannen tillbragt i denna ställning, och han swarade: ”Han kom hit för 12 år sedan och under hela denna tid har han warit wansinnig.” Han ansåg således, och säkert ej utan skäl, denna traktan efter helighet som ett wanwett. Huru mycket godt och stort skulle ej en så orubblig wilja kunnat uträtta, om den blifwit riktad på ett förnuftigare mål.
Ibland de många olika asiatiska folkslag, som dels äro bosatta i Astrakan, dels ditströmma som handelsmän, äro, såsom ofwan blifwit anfördt, också åtskilliga persiska köpmän. Anhängarne af den gamla persiska eller Zoroastriska religionen kallas af muhammedanerna Parser eller Geber, hwilket betyder otrogna; sjelfwa kalla de sig Bedhin, d. ä. rättrogna. De dyrka den gode guden under bilden af den heliga elden, som underhålles i wissa tempel, och ära planeterna som mäktiga himla-andar. Deras
