Sida:Resa i Sibirien.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
157

religions-ceremoniel består i böner, twagningar, samt offer af kött, frukter, säd och blommor. Sina döda uppställa de på begrafningsplatsen under bar himmel, på det de må kunna förtäras af roffåglar och wilda djur, då man ej will besmitta den rena jorden med liket. Wi fingo tillåtelse att besöka ett dylikt bönehus i en persisk köpmans boning. I stora rummet wid ena wäggen stod ett skåp med åtskilliga hyllor, på hwilka woro uppställda en hop afgudabilder af metall. Glasdörrarna på desamma woro öppnade, och på en framspringande klaff under desamma woro ställda metallkärl med brinnande sprit. Framför dessa stodo perserna och uppläste sina böner, hwarunder de tidt och ofta förde händerna genom spritlågorna, liksom för att rena och helga dem. Efter den så kallade gudstjenstens slut blef det oss tillåtet att närma oss det heliga skåpet och beskåda gudabilderna, men med förbud att widröra dem.

Under mitt wistande i Tobolsk hade generalguvernören öfwer westra Sibirien, general Willielminoff, som förut hade warit öfwerbefälhafware i Grusien, ifrigt uppmanat mig, att när wi skulle komma till Astrakan, resa till detta land, hwars naturskönheter och märkwärdigheter han beskref. Han yttrade, att om jag anmodade swenska ministern i Petersburg, baron Palmstjerna, att wända sig till kejsaren, så blefwe nog befallning utfärdad till amiralitetet i Astrakan, att på ett kejserligt fartyg öfwerföra oss till staden Baku på halfön Apscheron, hwarifrån wi landwägen kunde resa till Grusiens hufwudstad Tiflis. Till följe af denna uppmaning skref jag äfwen till baron Palmstjerna, och underrättades om att en dylik befallning blifwit utfärdad till wederbörande myndigheter i Astrakan. Härigenom skulle jag fått tillfälle att utsträcka mina magnetiska iakttagelser så långt sydligt som ända till 40:de breddgraden. Guvernementet Grusien, som europeerna, obekant af hwad skäl, kalla Georgien, kallas af dess egna inwånare för Iverien. Detta och det westanför liggande landskapet Imeretien, som stöter intill swarta hafwet, är det märkwärdiga land, som de fordna Grekerna kallade Kolchis och Albanien, och är således en gammal klassisk mark.

Inwånarne, som härstamma från de fordna iberierna och kolcherna, äro ett tappert och högsinnadt folk, och hafwa ett språk, som är skildt från alla kringboende folkslags, samt en fortgående historia ända till Pharnabazes, en slägting till den siste store perser-konungen Darius, hwilken efter Alexander den stores död upphäfde sig till herrskare öfwer Grusien, omkring 327 år före Kristus. Landet gränsar i öster till Schirvan, i norr till