björkskogar bewuxen trakt till ett eländigt nattqwarter i byn Tschuguni, der wi ej kunde erhålla någonting, icke en gång rent watten, hwarföre wi måste förmedelst antänd sprit i den från Christiania medförda biffsteksmaskinen koka soppa af några från Petersburg medförda buljongskakor och nedlade deri några skifwor oxkött, som wi medtagit från Nischni. Wi tillbragte derpå en orolig natt, tack ware hetta, flugor, kakerlacker och larmande bönder, och fingo om morgonen watten till te kokadt i en lerkruka i en bakugn.
Jag will med detsamma omtala beskaffenheten af wåra måltider, när wi på långa sträckor ej kommo genom någon större by. Wi hade i Nischni köpt en topp socker, några marker risgryn samt något te, hwarjemte wi gemenligen från städerna medförde några rökta oxtungor och ett stort hwetbröd. Före afresan från nattqwarteret drucko wi te; klockan 10 förmiddagen höllo wi gerna stilla midt på landswägen och spisade frukost, nämligen ett par skifwor bröd med ett par skifwor oxtunga. Öl stod icke att få, och någon enda gång fingo wi ett slags mjöd, som dock icke smakade af honing. Det war en behaglig, kylande och läskande dryck, som war utan all sprithalt, samt smakade och luktade af rosor och socker. Den liknade engelskt ingefärsdricka med tillsats af rosenwatten. Ätbart smör kände ryssarne icke. Sitt smör erhöllo de genom att sätta en kruka med grädde i den warma bakugnen; smöroljan skiljes derigenom från ostpartiklarna, hwarefter den afhälles och sättes i en iskällare att stelna. Men då detta smör är osaltadt, blir det snart härskt och illasmakande och kan icke anwändas till smörgås, hwilket är något som ryssarne icke förstå sig på. Smör beredt i tjärna kalla de finskt smör och det finnes blott hos en och annan bättre familj i de större städerna. Med den ofwannämda frukosten måste wi derföre wara belåtna, till dess wi om aftonen kommo i qwarter, der då samma anrättning måste pröfwas ånyo, så framt wi ej kunde erhålla något wildt, som wåra betjenter kunde tillaga.
På eftermiddagen kommo wi wid byn Jemyngasch till en nejd, som beboddes af Tscheremisserna, ett folk, som först på Katharina II:s tid är genom dopet utwärtes omwändt till kristendomen, men hwilka inwärtes äro lika fullständiga hedningar som tillförene. De komma blott tre gånger i kyrkan, sade traktens tyska postmästare, nämligen när de födas, när de gifta sig och när de dö. För öfrigt offra de till sina egna gudar, samt i en skog till det onda wäsende, som de kalla Kremeti. Åt denna
