bältet hänger ända ned till sätet, der det är utsydt med swart garn och har swarta fransar. I wårt tycke war detta långt ifrån någon prydnad. När de äro helgdagsklädda hänger på detta ställe en kopparplåt, som kallas ”kyre.” Den stall hafwa en betydelse, som wi dock ej kunde utfinna, emedan de på wår fråga derom endast swarade: ”Ni skrattar ju i alla fall åt alla wåra bruk.
Den 13:de utstod wår betjent Nielsen en förföljelse, då han i den lilla staden Swiäschsk fick lust att åse en stor procession, som gått förbi gästgifwargården uppåt gatan till en kyrka, hwilken låg på en höjd wid ändan af densamma. Några poper buro en fana med en Kristusbild, beledsagade af största delen af stadens innewånare, hwilka gingo med blottade hufwuden och i helgdagsdrägt. Nielsen ställde sig nära kyrkan, der processionen stannade, men hade icke tagit mössan af hufwudet, hwarföre stadsfogden gick fram och slog af honom den. Då han tillfredsställt sin nyfikenhet, sprang han utför gatan åt gästgifwargården till, utanför hwilken wi stodo medan wagnarna förspändes. Då han hade kommit ungefär 100 steg framom den återwändande processionen, trodde han sig åter kunna påtaga sin hufwudbonad; men blef då förföljd af stadsfogden och ett par andra swartklädda karlar. Då han märkte detta, tog han åter af mössan, och wi sågo honom komma springande nedåt gatan röd i syna och med mössan i handen, förföljd af stadsfogden och presterna med fanorna. Slutligen stannade de wid wagnen och der började ett förhör, om hwilka han och wi woro. Wi förklarade att han war wår tjenare och en lutheran, som hwarken förstod deras språk eller kände till deras religionsbruk, hwarföre de under sådana omständigheter ej borde kunna stöta sig wid att en främling ej iakttog dessa, isynnerhet när det som nu skedde af okunnighet. Efter mycket talande hit och dit, hwarunder stadsfogden hotade att sätta Nielsen i 24 timmars arrest för hans uppstudsighet, förewisade Due slutligen ett öppet bref från inrikes-ministern, hwari hwarje embetsman befalldes att på allt sätt gå oss tillhanda, och denna talisman hade sin wanliga werkan; ty stadsfogden tog genast skeden i wackra handen och önskade oss en lycklig resa, sedan han först frågat om det fanns något, hwari han kunde wara oss till tjenst.
Samma dag satte wi öfwer Wolga-floden, som wi nu lemnade för denna gången. En karawan af flere hundra Tatarer, som med sina wagnar och waror skulle till Nischni, låg på båda sidor om floden, och wäntade att blifwa öfwerförd.
