Sida:Resa i Sibirien.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

särdeles wackert mellanting mellan deklamation och sång. Jag gissar att det måtte warit någon legend ur Koran[1]. Alla de närwarande iakttogo den djupaste andakt. Sedan wi en stund afhört denna wackra berättande sång, tystnade den, hwarpå församlingen höll begge händerna för ansigtena och derefter strök sig om skäggen. Derpå inträdde ett mycket långt uppehåll, så att jag wäntade att något skulle ske. Slutligen reste sig ett gammalt turbanbeklädt gråskägg och gick fram till oss, som stodo tätt inwid den westra ingången, och sade mycket höfligt till wår följeslagare: ”Ni äro främlingar och hafwa hitkommit för att betrakta wår gudstjenst. Den är nu förbi och intet widare att se förrän efter solens nedgång; då kunnen I komma igen.” Detta war en höflig utwisning, ty solen hade redan nedgått; och wi gingo stillsamt wår wäg utan att wända om. Utanför war en förstuga, hwarest i ett hörn stod upprest en gammal mohammedansk grafsten och framför denna låg en tatar, än på knä, än framstupa med pannan mot golfwet. Alla woro wi särdeles rörda af denna enkla och andäktiga gudstjenst, som hade gjort ett så angenämt intryck på oss, att Erman wid utgåendet sade, att han ”genast i morgon dag wille låta göra sig till mohammedan.” Om fredagarne, som är deras söndag, bestiges predikstolen. Tatarerna äro en ganska wacker folkstam af medelstorlek, med rundlagda ansigten, bruna ögon och fylliga lemmar. Drägten består af en färgad kaftan med bälte; håret är afrakadt och hjessan betäckt med en färgad kalott; ofwanpå denna bär gemene man, som ej besökt Mekka, en grof spetskullig hatt, snarlik en pajazzos hwita hatt eller mössa.

Om aftonen drucko wi te hos Ewersmans. Då jag kom att samspråka med frun, bad jag henne tala franska, blott hon tilläte mig att swara på tyska, hwarigenom wi begge skulle blifwa bäst betjenta. Hon wann hela det sibiriska resesällskapets bifall, och wi woro alla tre enstämmiga i att både på tyska och norska uttrycka wår belåtenhet med hennes naiva tatariska naturlighet.

Söndagen den 17:de skulle wi äta middag hos vice-guvernören Filippow, och som han ej talade något annat språk än ryska, så war jag beredd på några högst pinsamma timmar. Wi blefwo äfwen derföre på det angenämaste öfwerraskade, då guvernören wid wårt inträde föreställde oss för sin fru, och doktor Thiele sade: ”alla dessa fyra damer tala tyska och franska.” De woro nämligen fru Filippow, ett wackert, helt ungt

  1. Mohammedanernes heliga skrift.