32
warande qwinnan plet[1] på den blottade ryggen. Due motsatte sig en så barbarisk behandling och frågade, om för en så obetydlig förbrytelse något dylikt i Berlin skulle anwändas mot en qwinna i hennes belägenhet. Detta föranledde ett häftigt uppträde mellan honom och Erman, men som likwäl hade till följd, att den olyckliga qwinnan blef lössläppt.
Då wi körde ut från Dubrowa träffade wi på en skara förwiste, hwilka belastade med grofwa kedjor fortsatte sin långa och tunga wandring. Några qwinnor och sjuka åkte; de öfriga gingo, bewakade af soldater samt ridande kossaker och baschkirer. Som i allmänhet fallet är med de slawiska folken, woro dessa ofantligt ödmjuka. I många ansigten lästes den grufligaste grämelse och förtwiflan; de andra sågo hemska och trotsiga ut.
Till Perm ankommo wi den 25:e om aftonen. Fran Kazán till Perm war wägen förträfflig och gick nästan oupphörligt genom granskogar, uppblandade med åtskilliga slags löfträd. Så fort man satt sig i wagnen begynner jämstschikken (skjutsbonden) genast att köra i galopp och fortfar dermed till nästa hästombyte, oaktadt afståndet ofta kan wara 2 till 3 swenska mil. På utmärkt jemna wägstycken, som här, drifwer han med piskan, samt med hojtande och skrikande hästarna till det starkaste fyrsprång, så att hwar och en, som första gången blir warse en sådan syn, tror att hästarna äro skengalna; och man behöfwer länge wänja sig wid detta slags åkning, innan man bortlägger sin rädsla. Men wägarna woro här jemna och owanligt breda, och på hela den långa sträckan från Petersburg till inemot Jekatharinenburg fanns icke en sten, med undantag af dem, som med stor kostnad äro förda flere hundra werst[2] ifrån, för att begagnas till wäg- eller byggnadsämne, så att wagnen ej gerna kan wälta eller eljest lida något synnerligt. Det faller derföre aldrig någon rysk skjutshäst in att skena, då han hwar dag med piskan twingas dertill; och hästarna hafwa genom denna körningsmetod blifwit så ifriga att springa, att under förspänningen ett halft dussin bönder alltid måste ställa sig framför dem, på det de icke måtte begifwa sig åstad innan allt är färdigt. Så snart kusken derföre ser att de resande intagit sina platser, ropar han ”sa v’ sem!” (allt i ordning!), hwarpå bönderna springa åt sidan och hästarna
