af den hwilandes lekamen. Det war 100 bondfamiljer från guvernementet Tula, hwilka den rike Demidoff köpt för att förflytta till sin egendom Nischni-Tagilsk på östra sidan om uralska bergen, norr om Jekatharinenburg. Slutligen upptäckte jag den unga tatar-qwinnan med hennes lilla barn, som jag hade sett wid färden öfwer Wolga. Hon satt nu på en wagn, med sitt barn i skötet och benen hängande utöfwer wagnskanten. Det enda, som dessa stackars bönder kunde föra med sig af deras ringa egendom, war deras hästar och arbetswagn jemte några sängkläder och det lilla helgonskrinet, hwilket hwar och en hade förfärdigat med sin yxe och som war prydt med en helgonbild af messingsbleck, som knappast kostade 25 öre. Under färden tjenade detta lilla skrin och den stång, hwarmed den war fastgjord wid wagnskrofwet, för småbarnen, hwilka alltjemt wille titta öfwer wagnskanten, att derwid hålla sig fast uti. Det war en högst rörande syn att se denna menniskotransport. Jag sade till en gammal qwinna, som såg mycket bedröfwad ut, att jag hade hört den adelsman, som hade sålt dem, prisas som en menniskoälskande man, hwilken behandlade sina lifegna som en fader. ”Gud hjelpe oss för den far, han är för sina barn!” utropade hon. ”Jag och min man äro öfwer 60 år; wi woro nödgade att för en spottstyfwer sälja wår enda ko, som jag sjelf hade uppfödt, samt ett par får, och måste nu på wåra gamla dagar utbyta den fruktbara nejd, der wi äro födda och som wi höllo kär, mot ett kallt och ofruktbart landskap. Ack! det är tungt!” Åtskilliga andra af dem sågo mycket sorgbundna ut, men flertalet tycktes med lugn finna sig i sitt öde.
Den 25:e om morgonen, sedan wi på gatan i den lilla byn Dubrowa hade utanför wårt qwarter anställt wåra magnetiska iakttagelser, hade Erman på de flata stenarna på sidan om gatan nedlagt ett litet med glasperlor utsydt fodral, som innehöll en magnetiserad stålcylinder, hwilken anwändes till att bestämma styrkan af jordens magnetiska kraft, men glömt att taga in den på samma gång som de öfriga instrumenterna. Då han kom ut och saknade den, blev det en allmän uppståndelse, och twå af skjutsbönderna sade, att de trodde det en fattig qwinna i fårskinnspels, som gick förbi, hade tagit den. De stego genast till häst och upphunno henne just i detsamma hon höll på att öppna fodralet. Hon släpades nu tillbaka och kröp på händer och fötter framåt gatan, för att kyssa Dues fötter och bedja om nåd. Erman hade låtit hemta rättstjenarne, för att efter lagens stränghet låta gifwa den olyckliga i långt framskridet hafwande tillstånd
