snäf, med blanka stöflar, en gråswart trekantig hatt och wärja wid sidan, kom inmarscherandes, gjorde en djup bugning och anmälde sig som assessor i underrätten, samt att han kom för att göra sin uppwaktning. Samtalet gick långsläpigt och med långa uppehåll, och slutligen war han så klok att taga afsked. Men knappt hade wi hunnit gläda oss öfwer att wara honom qwitt, förrän ånyo en lång figur i uniform stiger inom dörren, der han blef stående, rak som en lyktstolpe, utan att säga ett ord. Wid denna syn gingo Due och jag in i nästa rum, liksom om saken ej angått oss. Då jag emellertid stöflade fram till dörren, för att se hwad han tog sig före, hwad fick jag wäl se, om inte ännu en uniformskarl, som kröp in, en äldre man med en trekantig hatt under armen. Nu sedan de blifwit twå man starka, togo de mod till sig och marscherade in till oss, som ännu gingo i wåra renskinsstöflar, och snarare sågo ut som ett par wandrande handtwerksgesäller, än som förnämt folk, hwilka gåfwo audiens. Den äldre anmälde sig som borgmästare, den yngre, hwilken war temligen drucken, som sekreterare. Schlau blef inkallad som tolk, hwarefter ett nödtorftigt utbyte af frågor och swar widmakthölls i en half timmas tid. Uppehållen woro långa och många, och glada woro wi, när audiensen en gång ändtligen tog slut. Det är en bra brydsam belägenhet, att mottaga hedersbewisningar af främmande menniskor, hwilkas språk man ej förstår, och derföre ej förmår att på passande sätt tacka, så att det kan tyckas, som om man saknade allmän belefwenhet. Strax efter sedan de aflägsnat sig och wi wille tillstänga dörren, kom ett bud, som från stadens öfwerhet erbjöd sig att ställa en hederswakt utanför wår dörr, äfwensom en skyddswakt för wåra wagnar. Wi frånsade oss begge delarna; men det oaktadt funno wi sedan en drabant med en lång hillebard stående utanför wår dörr, och en skiltwakt wandrande på gården kring wagnarna. Dessa måtte haft en obehaglig natt; ty det war en så fruktanswärd snöyra med 20 graders köld, att wi påföljande morgon ej fingo de betingade hästarna, emedan bonden ej wågade sig ut, hwarföre wi måste wänta till middagen. Johan omtalade för oss, att de tre besökande herrarne utgjorde stadens hela embetsmanna-personal, och oaktadt han märkte, att denna hedersbewisning förorsakat oss mycket bryderi, log han i sitt hjerta, och kände sig en half aln högre än förut, wid tanken på att tjena herrar, för hwilka stadens hela magistrat gjorde sin uppwaktning.
När man anländer till en by, så är, såsom ofwanföre är nämdt, första göromålet, att skicka bud efter byfogden och låta
