Sida:Resa i Sibirien.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

68

honom skaffa husrum, samt att begära wakt öfwer wagnarna. Man har nämligen här, der intet kringbygdt gårdsrum eller något wagnshus finnes, och der alltså wagnarna måste stå på öppna gatan öfwer natten, allmänt för sed, att hela byn skall answara för, att ingenting kommer bort, och för att wara säker, sätta de derföre wakt öfwer dem. Man behöfwer derföre icke taga in i rummet med sig mera, än hwad man nödwändigt behöfwer, hwilket är en stor lättnad. När nu kölden är inemot en 30 grader och deröfwer, så hafwa, efter wåra åsigter, dylika waktkarlar en swår natt; men de tyckas likwäl ej anse det så särdeles grufligt; är kölden för stark, upptända de en stockeld midt på öppna gatan, och man hörer dem om natten gå och småprata omkring elden, medan snön knarrar och sjunger under deras stöflar. För en sådan natt få de icke en gång drickspenningar, och få de ett halft stop bränwin, så äro de mycket belåtna. — Framförallt måste man beundra den sibiriska bondens berghelsa. Utanpå skjortan och de tunna lärftsbyxorna hafwa de en lamskinnspels, med ullen inåtwänd. I denna drägt trotsa de 35 till 40 graders köld. Inne i deras stugor råder en hetta, som i en bakugn, och derifrån gå de ut i den strängaste köld och in igen, utan att erfara något mehn deraf. Qwinnorna gå om wintern inne i stugan, liksom om sommaren, barfota och till öfra delen i blotta linnet. Gå de ut en längre stund, påtaga de en skinnkofta och ett par skor; men för kortare stunder gå de ut barfota och i samma drägt, som de begagna inne i stugan. På wägen till Kolyvan kommo wi en afton till ett nätt och renligt bondhus, der allting wittnade om wälmåga. Ett stort sängställe war omgifwet af rena, hwita omhängen, hwilka uppburos af smala trästänger, som woro fästade i taket. Då det ej war synnerligt warmt i stugan, gick hustrun ut för att hemta ett fång wed och lägga i ugnen. Hon war en lång, ståtlig gestalt, med ett wackert, mildt, barnsligt ansigte och såg ut att wara en 20 år gammal. Lintyget, som jag i början trodde utgjorde hennes enda betäckning, gick som wanligt högt upp i halsen (liksom judinnans, hwilken wi sågo döpas i Tobolsk) och hade långa ärmar, som räckte till handleden. Jag märkte dock efteråt, att omkring lifwet war fästad en hwit kjortel med temligen bred linning. Allt war hwitt som snö, ty det war prasdnik (helgdag). Från baksidan af kjortellinningen gick ett par hängslen öfwer axlarna och förenade sig framtill på bröstet, der de åter woro fästade wid linningen, hwilken på wisst sätt kunde betraktas som ett kort lif. När de arbeta, skjutes ärmlinningen