elfenbenspinnar, hwilka höllos, den ena mellan tummen och pekfingret, den andra mellan twå andra fingrar. Isynnerhet war det lustigt att se Sargutscheї äta risgryn med dessa, hwarwid han satte tallriken tätt intill munnen och med stor hastighet kastade det ena grynet in i den öppna munnen efter det andra. Hwarje person erhöll ett par dylika elfenbenspinnar, men då wi ej kunde begagna dem, hade tullförwaltaren för wår räkning medtagit gafflar och silfwerskedar. Maten war för öfrigt för wåra magar motbjudande, och ehuru wi för höflighets skull måste äta något, gick detta likwäl temligen trögt. Under måltiden inkom en messingstekittel, hwarutur serwerades hwar och en af gästerna en skål warmt risbränwin, som hade en temligen stark finkelsmak. Slutligen inkommo några små djupa skålar med köttsoppa, som war tillagad enkom för europeernas skull, sannolikt af tullförwaltarens kock, och war det, som bäst lämpade sig för wår smak. Under uppehållen mellan hwar anrättning bjöds tobak, och man gick till fönsterna för att se på några med pappersmasker utstyrda unga kineser, hwilka på gården uppförde ett slags dans eller lek. Efter måltiden gick Sargutscheї ut med oss i procession i staden och besökte åtskilliga af köpmännen i deras bodar, i hwar och en af hwilka stod ett fyrfat med glöd midt på golfwet; omkring detta satte man sig och på hwarje ställe bjöds te och tobak. Medan wi gingo på gatorna smattrade wid hwart hus swärmare och emellanåt hördes knallen af i starka papperskarduser inneslutet och sedan antändt krut. Wi kommo under denna lustwandring äfwen i tillfälle att se ett prof på Sargutscheїs polismyndighet. En något öfwerlastad mongol kom att på gatan litet snudda wid hans ärm, i det han gick förbi honom. Karlen blef på Sargutscheїs befallning genast gripen och förd till en huswägg, der man wid manshöjd hade fastgjort en tunn jernring. Denna blef lagd om hans hals och tilläst, så att han en temlig tid måste stå nästan på tårna, liksom wid en skampåle.
Wi smögo oss äfwen in i ett tempel, der wi sågo tre bålstora afgudabilder, förmodligen af trä, men målade och den ena alldeles eldfärgad. De hade wisserligen menniskoskepnad, men uttryckte genom åtbörder och ställningar wrede och de fruktanswärdaste lidelser. Framför hwar och en af dem stod ett långt lutande bord med en rad af stora pappaskar på, hwilka woro fyllda med konfektyrer, hwaraf en af sällskapet tog en bit. Sannolikt märktes detta helgerån af en af kineserna; ty en annan dag, då wi besökte Maimatschin och närmade oss templet, blefwo wi bortwista.
Den 22:a begåfwo wi oss på återwägen och besökte den 23:e
