warit, men så är then nu mäst utödd, och har lemnat rum åt Gran- samt hwarjehanda Löfskog.
Ej eller bör om min berättelse när jag talar om en Provinces egenskap såsom skljaktig ifrån en annans, then tankan hysas, som wore wid gränsen en twär åtskilnad til seendes, nej thet aftager och tiltager småningom. Jag påstår twärt om at naturen intet giör några hastiga språng, utan förändrar småningom märkens skaplynne, jag påstår likaledes, at som jordbruket och lefnadssättet i et Land följer af menniskians tycke, man lika så ibland folk och grannar, som pläga umgänge, ingen hastig förändring kan märkia; emedan kropparnes beqwämlighet eller oskiklighet är en påfölgd af spisnings arten; men sinnelaget, maneret at tänkia, omdömmet, och färdighet til slögder kommer af upfostring, wana och behageliga efterdömmen.
Folket uti Helsingeland äro til wäxten tiocke, groflemmade, starke at giöra tungt arbete, men sällan wige, nog snälle at fatta, idoge, och i synnerhet beqwäme til handeslögden.
