thetta land igenomfarit bruka en och samma art af handel, fast än warorne äro åtskillige.
Om wintren tå Bonden tränger til Säd, Tobak, Kläder, om wår och sommar til Salt, Utlagspenningar, Jern ꝛc. Så borgar han thessa waror hos Borgarne: är hans förmögen- och riktighet allmänt bekant, så får han hwad han betarfwar emot försäkran at gifwa wid bytningsplatsen Smör, Lin, Fisk, Lärft, Strumpor, Ost, Slakt-creatur, och sedan wid föret tiära och somligstädes bräder, emot tå gångbart pris; men är han ej therföre bekant så måste han tå straxt betinga priset på thesse af honom lefwererande waror. Enär nu marknad blifwer wid bytningsplatsen, så händer gemenligen at the minst förmögnas af nöden them påtwingade pris, sätter wärde på the waror, som lefwereras af the mer förmögne, kanskie at the mäst förmögne, som om winter och wår kunna för contant kiöpa hwad som betarfwas, kunde få något mer för the waror the ej äro bortskyldige, utan för redo betalning sälja, (hwilket ock ibland men mycket sällan händer,) om ej emellan Borgerskapet wore lika som en giord afhandling, at ingen kiöper af then
