komma underfund med att han hade ett hjärta. Denne lille bror utan far och mor, detta lilla barn, som, så att säga, plötsligt damp ned från himmelen i hans famn, gjorde en ny människa av honom. Han kom underfund med att det här i världen fanns något annat än vetenskapliga problem och homeriska verser, att människan har behov av tillgivenhet, att livet utan ömhet och kärlek endast är ett osmort, gnisslande maskineri. Men han inbillade sig — ty han befann sig ännu i den åldern, då illusioner lätteligen efterträdes av illusioner — att blodets och familjens tillgivenhet är de enda erforderliga och att hela hans liv kunde uppfyllas av kärleken till den lille brodern.
Han inlade således i denna kärlek till lille Jehan hela den värme, som finnes nedlagd i en djup, brinnande och sluten karaktär. Denna stackars hjälplösa varelse, blond, rosig och lockig, detta föräldralösa barn med en annan föräldralös som sitt enda stöd, rörde honom i djupet av hans själ, och som den allvarliga tänkare han var, började han reflektera över Jehan med det ömmaste medlidande. Han ägnade honom alla sina omsorger, som om han varit något ytterst bräckligt, anförtrott åt hans särskilda omvårdnad. Han var mer än en bror för den lille gossen — han blev som en mor för honom.
Alldenstund lille Jehan förlorat sin mor, innan han blivit avvänjd, skaffade Claude honom en amma. Förutom förläningen Tirechappe hade han efter sin far ärvt Moulin, en väderkvarn stående på en kulle i närheten av slottet Winchestre (Bicêtre). Mjölnarhustrun ammade en präktig pojke. Det var inte långt dit från universitetet, och Claude bar själv lille Jehan till henne.
Då han kände, att han nu hade en börda att bära, började han hädanefter betrakta livet såsom en allvarlig sak. Tanken på den lille brodern blev inte bara en vederkvickelse från studierna, utan även själva målet för dessa. Han beslöt att helt och hållet ägna sig åt den varelses framtid, för vilken han ansåg sig själv ansvarig inför Gud, att aldrig taga någon maka, att aldrig ha någon annan uppgift än sin brors lycka och välgång. Till följd därav ägnade han sig med ännu större hängivenhet åt sitt prästerliga kall. Hans framstående egenskaper, hans lärdom, hans ställning som biskopens av Paris omedelbara vasall öppnade kyrkans portar på vid gavel för honom. Vid tjugu års ålder blev han, med särskilt tillstånd från den heliga stolen, prästvigd och officierade såsom den yngste av Notre-Dames kaplaner vid det altare, som kallades med anledning av de sena mässor, som hölls där, altare pigrorum (de latas altare).
Mer än någonsin fördjupad i sina kära böcker, som han lämnade endast för att på en timme skynda över till förläningen Moulin, hade denna blandning av lärdom och stränghet, så sällsynt vid hans ålder, där förvärvat honom hela klostrets beundran och aktning. Från klostret hade hans rykte för lärdom spritt sig till folket, bland vilket han, såsom
