Tredje kapitlet
”IMMANIS PECORIS CUSTOS, IMMANIOR IPSE”
År 1482 var Quasimodo vuxen. Sedan flera år tillbaka var han klockringare i Notre-Dame tack vare sin adoptivfader Claude Frollo, som blivit ärkedjäkne i Josas tack vare sin länsherre Louis de Beaumont, som vid Guillaume Charteris’ död 1472 blivit biskop av Paris tack vare sin beskyddare Olivier le Daim, barberare hos Ludvig XI, konung av Guds nåde.
Quasimodo var således klockringare i Notre-Dame.
Med tiden hade det uppstått ett sällsamt band mellan klockringaren och kyrkan. Skild för alltid från världen genom det dubbla olycksödet av sin okända härkomst och sin medfödda vanskaplighet och alltifrån barndomen fången innanför denna obevekliga mur, hade den stackars uslingen vant sig vid att här på jorden inte se något annat än de heliga murar, som upptagit honom i sin skugga.
Säkert är, att det rådde ett slags mystisk harmoni från en föregående tillvaro mellan denna varelse och denna byggnad. När han, ännu helt liten, krälade eller hoppade fram i dessa valvbågars halvmörker, tycktes han med sitt människoansikte och sina om ett djurs påminnande lemmar vara ett kräldjur, som hade sitt naturliga hemvist på detta fuktiga och mörka stengolv, på vilket de romanska kapitälerna framkallade sådana bisarra figurer.
Och när han längre fram för första gången mekaniskt klängde sig fast vid klockrepet i tornet och satte klockan i rörelse, förekom det Claude, hans fosterfar, som om han vore ett barn, på vilket tungbandet lossnar, så att det börjar tala.
På så sätt utvecklade han så småningom sitt väsen, som ständigt tog form efter katedralen, i vilken han bodde, sov och som han knappast någonsin lämnade, och av vilken han stundligen mottog hemlighetsfulla intryck, så att han till sist började likna den och så att säga uppgick i den såsom en integrerande del. Hans utstående vinklar passade in i byggnadens vrår, och han tycktes vara inte bara dess invånare, utan till och med dess naturliga innehåll. Det var hans hem, hans hål, hans omhölje. Mellan den gamla kyrkan och honom rådde en sympati, som var så djup, ett sådant magnetiskt såväl som materiellt frändskap, att han på sätt och vis hörde ihop med den, liksom sköldpaddan med sitt skal. Katedralen med sina av tiden skrovliga väggar utgjorde hans sköldpaddsskal.
Det är överflödigt att ge läsaren en vink om att han inte behöver taga efter bokstaven de bilder, som vi är nödsakade att använda för att kunna
