uttrycka denna sällsamma överensstämmelse mellan en människa och en byggnad. Och inte heller är det mindre uppenbart, i vilken grad han måste ha gjort sig förtrogen med hela katedralen under sin långvariga, oavbrutna vistelse där. Den var hans eget hemvist, den hade inga djup i vilka inte Quasimodo trängt ned, ingen höjd, som han inte nått upp till. Mången gång hade han klättrat uppför dess fasad från ena våningen till den andra utan andra hjälpmedel än de arkitektoniska eller skulpterade ojämnheterna. Tornen, på vilka man ofta såg honom klänga, likt en ödla över en lodrät mur — dessa byggnadens två jättekäglor, så höga, så hotfulla, så skräckingivande — kom honom aldrig att känna svindel eller fruktan. När man såg dem så milda under hans hand, så lätta att klättra uppför, hade man kunnat säga, att han hade tämjt dem. Genom att ständigt ströva, klättra och hoppa omkring bland jättekatedralens avgrunder, hade han, så att säga, förvandlats till både apa och stenget, likt det kalabriska barnet, som kan simma, innan det kan springa, och redan som liten leker i havet.
Och inte bara hans kropp, utan även hans själ tycktes ha format sig efter katedralen. I vilket tillstånd befann sig denna hans själ? Hur hade den böjts, vilken form hade den antagit i detta tätt åtsittande skal, under detta vilda och ensliga liv? Det vore svårt att säga. Quasimodo var född enögd, puckelryggig, linkande. Det var endast med stor svårighet och det yttersta tålamod, som Claude Frollo hade lärt honom att tala. Men ett ont öde förföljde det stackars hittebarnet. Klockringare vid fjorton års ålder i Notre-Dame hade ett nytt lyte tillkommit som råga på olyckan: klockorna hade spräckt hans trumhinnor, och han hade blivit döv. Den enda port, som naturen hade lämnat öppen till gemenskap med världen, hade plötsligt stängts igen för alltid.
Och då den stängdes, uteslöts den enda stråle av ljus och glädje, som ännu trängt in i Quasimodos själ. Denna själ insveptes nu i den djupaste natt. Den stackars uslingens svårmod blev nu lika obotligt och fullständigt som hans kropps vanskaplighet. Och lägg därtill att hans dövhet gjorde honom på sätt och vis stum. Ty för att inte göra sig till ett åtlöje för andra beslöt han sig från och med det ögonblick, då han fann, att han var döv, att iakttaga en tystnad, som han knappast någonsin bröt annat än då han var ensam. Han band frivilligt sin tunga, som Claude Frollo gjort sig en sådan möda att lossa. Och till följd därav kom det sig, att när han sedermera någon gång blev nödsakad att tala, hans tunga rörde sig stelt och motsträvigt, likt en dörr, vars gångjärn blivit rostiga.
Säkert är, att anden förtvinar i en missbildad kropp. Intrycket av de yttre föremålen undergick en betydlig brytning, innan det omfattades av hans fattningsgåva. Hans hjärna var ett egendomligt medium; de tankar, som gick genom den, kom ut, helt och hållet förvridna. De reflektioner, som blev resultatet av denna förvridning, måste nödvändigtvis vara
102
