nen var för honom tre stora burar, i vilka fåglarna, inlärda av honom, sjöng enbart för honom. Det var emellertid dessa samma klockor, som hade gjort honom döv. Men en mor älskar mången gång det barn högst, som kostat henne det största lidandet.
Det är visserligen sant, att deras röster var de enda, som han ännu kunde höra. Av denna anledning var storklockan den högst älskade av alla. Det var henne, som han föredrog bland hela denna familj av larmande systrar, som dansade kring honom på helgdagarna. Denna klocka kallades Marie, Hon var placerad i södra tornet, där hon inte hade något annat sällskap än sin syster Jacqueline, en klocka av mindre dimensioner, innesluten i en mindre bur bredvid hennes.
Denna sistnämnda klocka var uppkallad efter hustrun till Jean de Montagu, vilken skänkt henne till kyrkan, något som emellertid inte hade hindrat, att han uppträdde utan huvud vid Montfaucon. I det norra tornet fanns sex andra klockor, under det att de sex allra minsta bebodde valvtornet tillsammans med träklockan, som ringde endast från skärtorsdagsmorgonen till påskaftonsmorgonen. Alltså hade Quasimodo femton klockor i sin seralj, men stora Marie var hans favorit.
Det är inte lätt att ge en föreställning om hans förtjusning de stora ringningsdagarna. I samma ögonblick, som ärkedjäknen skickade i väg honom med ordet ”Gå”, skyndade han uppför spiraltrappan i tornet så fort, att ingen hade hunnit med. Alldeles andfådd rusade han in i tornkammaren till Marie. Han betraktade henne ömt ett ögonblick, så tilltalade han henne sakta, klappade henne, som om hon varit en häst, som anträder en lång ritt. Han beklagade henne för den ansträngning, hon nu måste göra. Efter dessa första smekningar ropade han till sina medhjälpare i våningen inunder, att de skulle börja, Dessa klängde sig fast vid repen, klockaxeln började gnissla, och den väldiga metallkupan satte sig långsamt i rörelse. Skälvande av iver följde Quasimodo henne med blicken. Kläppens första slag kom bjälklaget, på vilket han stigit upp, att darra. Quasimodo vibrerade samtidigt med klockan. “Fortsätt!” ropade han med ett vanvettigt skratt. Så småningom ökades farten, och samtidigt med att klockans svängrum blev större, vidgades även Quasimodos öga och flammade med ett allt mer och mer fosforescerande sken. Till sist hade den stora klockan kommit i gång, hela tornet darrade, bjälklager, blytak, stenmurar, allt kom i skakning och vibrerade från grundvalarna till murkrönen. Då fick Quasimodo fradga kring munnen, han sprang av och an, han skälvde samtidigt med tornet från topp till tå. Befriad från sina fjättrar vände klockan nu i raseri omväxlande sitt bronsgap mot tornets båda väggar, mot vilka hon utsände denna stormens andedräkt, som hördes på fyra mils omkrets. Quasimodo ställde sig framför detta vidöppna gap, hukade sig ned, rätade åter på sig alltefter klockans rörelser, insöp dess andedräkt och betraktade omväx-
104
