lande torget, som låg tvåhundra fot nedanför honom, och den långa koppartungan, som varannan sekund dånade i hans öra. Det var det enda ord, han kunde höra, det enda ljud, som för honom bröt den ständiga tystnaden. Hans själ vidgades därav likt en fågel i solskenet. Helt plötsligt greps han av klockans frenesi, och då blev hans blick sällsam; han inväntade nästa annalkande av den väldiga metallmassan, liksom spindeln inväntar flugan, och sedan kastade han sig över den. Hängande över avgrunden, slängd av och an av klockans svängningar, grep han bronsvidundret i öronen, klämde det mellan sina knän, sporrade det med klackarna och fördubblade med sin ansats och sin tyngd klockans våldsamma flykt. Under tiden darrade tornet, medan han skrek och gnisslade med tänderna, hans röda hår reste sig på ända, hans öga lågade, hans bröst flåsade som en blåsbälg och jätteklockan gnäggade och flämtade under honom. Då var det inte längre Notre-Dames stora klocka eller Quasimodo, klockringaren; det var en dröm, en storm, yrseln grensle på dånet.
Närvaron av denna sällsamma varelse spred en sällsam fläkt av liv genom hela katedralen. Det tycktes utströmma från honom - åtminstone sade den vidskepliga massan det — någonting hemlighetsfullt, som förlänade liv åt alla Notre-Dames stenar och kom den gamla kyrkans barm att hävas. Att veta, att han fanns där, var tillräckligt att komma en att tro, att man såg liv och rörelse i portalernas och galleriernas tusende bildstoder. Man såg honom överallt i den, han mångfaldigade sig på varje punkt av byggnaden. Emellanåt såg man med förfäran honom på toppen av ett av tornen, en fantastisk, dvärglik varelse, som klättrade och krälade omkring, steg ned på yttersidan över avgrunden, hoppade från utsprång till utsprång och sedan stack in armen i gapet på någon skulpterad Gorgon; det var Quasimodo, som plundrade kajornas bon. Emellanåt kunde man i en mörk vrå inne i kyrkan snava över något slags levande, fantastiskt väsen, som satt där hopkrupen och vresig; det var Ouasimodo, som satt och funderade. Emellanåt urskilde man i ett av klocktornen ett ofantligt huvud och en massa förvridna lemmar, som ursinnigt svängde av och an vid ändan av ett rep; det var Quasimodo, som ringde vesperklockan till Angelus. Ofta syntes nattetid en hemsk gestalt ströva omkring på den lätta, genombrutna balustrad, som kröner tornen, och det var åter Notre-Dames puckelrygg. Då brukade de goda kvinnorna i grannskapet säga att något fantastiskt, övernaturligt, ohyggligt lade sig över kyrkan; ögon och munnar öppnades här och var, stenhundarna, griparna och alla de övriga djuren, som med sträckta halsar och öppna käftar vaktar katedralen dag och natt, hördes skälla. Och allt detta härledde sig från Quasimodo. Egypten skulle ha tagit honom för detta tempels gudom; medeltiden skulle ha tagit honom för dess demon; han var faktiskt dess själ.
