smörj såsom ett slags välkomsthälsning — en dyrbar tradition, som omsorgsfullt omhuldats och gått i arv ända till vår tid. En annan gång hade han uppeggat en skara studenter, som på klassiskt maner kastat sig över en krog, slagit krögaren ”med angripande käppar” och glatt plundrat krogen, varvid de till och med slagit bottnarna ur vinfaten nere i källaren. Och sedan kom en rapport, vackert uppsatt på latin, som ordningsmannen fromt lämnade fram till dom Claude med denna jämmerliga överskrift: ”Slagsmål, ursprungligen framkallat av vindrickande”. Och till sist sades det — o, förfärligt om en sexton års pojke! — att hans utsvävningar ofta förde honom ända till Rue de Glatigny.
Bedrövad av allt detta och kränkt i sina mänskliga känslor, hade Claude ännu ivrigare kastat sig i armarna på vetenskapen, denna syster som i varje fall inte skrattar en rätt i ansiktet, utan alltid gengäldar en, fastän emellanåt i mindre fullviktigt mynt, den tillgivenhet, man ägnat henne. Han blev således allt lärdare och lärdare och samtidigt allt dystrare som människa.
Alldenstund Claude Frollo i sin ungdom genomströvat nästan hela kretsen av allt mänskligt vetande, det positiva, yttre och tillåtna, såg han sig tvungen att gå ännu längre och söka annan näring för sitt intellekts omättliga hunger. Antikens symbol av ormen, som biter sig i stjärten, är särskilt lämpad för vetenskapen, och det såg ut, som om Claude Frollo hade erfarit det. Många allvarliga personer försäkrade, att han efter att ha uttömt det mänskliga vetandets rätta domäner vågat tränga in i dess otillåtna gömslen. Han hade, sade de, efter vartannat smakat alla äpplena på kunskapens träd, och vare sig det nu berodde på hunger eller avsky, hade han till sist prövat på den förbjudna frukten. Såsom våra läsare sett, hade han i tur och ordning intagit sin plats vid teologernas konferenser i Sorbonne, filosofernas i Saint-Hilair, juristernas i Saint-Martin och läkarnas i Notre-Dame. Alla de rätter, tillåtna och gillade, som dessa fyra stora kök, kallade fakulteter, kunde tillaga och servera åt intellektet, hade han slukat, och han hade känt övermättnad, redan innan hans hunger var stillad. Han hade trängt längre in, längre ned under allt detta avslutade, materiella, begränsade vetande. Han hade måhända riskerat sin själ och slagit sig ned i grottan vid detta alkemisternas, astrologernas och hermetikernas hemlighetsfulla bord, vars nedersta ända under medeltiden upptogs av Averroës, Guillaume de Paris och Nicolas Flamel och som sträcker sig in i orienten under ljuset av den sjuarmade ljusstaken upp till Salomo, Pythagoras och Zoroaster. trodde man åtminstone, vare sig med rätta eller inte.
Säkert är, att ärkedjäknen ofta besökte Saint-Innocentkyrkogården, där, det är visserligen sant, hans föräldrar låg begravda jämte andra offer för farsoten 1466, men han tycktes ägna mindre uppmärksamhet åt korset över dem än åt de sällsamma figurerna på gravvården bredvid
108
