deras, rest över Nicolas Flamel och hans hustru Claude Pernelle.
Och säkert är, att man ofta såg honom komma gående på Rue des Lombards och där smyga sig in i ett litet hus i hörnet av Rue des Écrivains och Rue Marivault. Det var detta hus, som Nicolas Flamel hade byggt, i vilket han hade dött omkring 1417 och som, obebott sedan dess, hade börjat falla i ruiner. Någon av grannarna försäkrade till och med, att de en gång genom en glugg sett, hur ärkedjäknen grävde upp och vände på jorden i de två källarna, vilkas väggar var fullklottrade med otaliga verser och hieroglyfer av Nicolas Flamel själv. Man antog, att Flamel begravt de vises sten i dessa källare, och två århundradens alkemister, från och med Magistry till och med pater Pacifique, upphörde aldrig att undersöka marken, förrän själva huset, som blev så skoningslöst genomletat och upp- och nedvänt, slutligen smulats sönder till stoft under deras fötter.
Det är ävenledes säkert, att ärkedjäknen gripits av en sällsam passion för Notre-Dames symboliska portal, denna sida ur svartkonstboken, skriven i sten av biskop Guillaume av Paris. Ärkedjäknen Claude kunde ävenledes taga åt sig äran av att ha undersökt den kolossala bildstoden av den helige Christopher och denna långa, gåtfulla skulptur, som då för tiden stod vid ingången och som folket givit öknamnet Monsieur Legris (Gråa herrn). Vad var och en hade kunnat lägga märke till, var att han många timmar i sträck kunde sitta på balustraden utanför kyrkan och betrakta portalens skulpterade figurer, än granskande de fåvitska jungfrurna med de upp- och nedvända lamporna, än de visa med de upprätt burna lamporna; vid andra tillfällen beräknande synvinkeln hos den där korpen till vänster om portalen, som iakttar någon hemlighetsfull punkt inne i kyrkan, där de vises sten säkerligen är gömd, såvida den inte finns i Nicolas Flamels källare.
Och slutligen är det säkert, att ärkedjäknen invid klockburen i ett av de två torn, som vetter mot Grèvetorget, hade låtit för sin räkning inreda en liten cell, i vilken ingen — inte ens biskopen, påstods det — fick komma in utan hans tillåtelse. Vad som fanns i denna cell, visste ingen, men från platsen nedanför kyrkan hade man ofta genom en liten glugg på tornets baksida sett ett rött, emellanåt upphörande sken, som tycktes följa en blåsbälgs pustningar och som tycktes komma från flammor, snarare än från ett ljus. I mörkret och på denna höjd tog det sig högst sällsamt ut, och de goda kvinnorna i grannskapet brukade säga:
— Titta, så ärkedjäknen flåsar! Titta, så helveteselden kastar gnistor däruppe!
När allt kommer omkring, var detta inte några klara bevis på trolldom, men där fanns dock så pass mycken rök, att det goda folket måste tro, att där också fanns en eld, och till följd därav var ärkedjäknens blotta namn skräckingivande. Det bör emellertid nämnas, att Egyptens
