— Det är aldrig för sent att avlägga besök hos en så framstående lärd som dom Claude Frollo de Tirechappe, svarade doktor Coictier.
Och sedan började läkaren och ärkedjäknen växla dessa komplimanger, som då för tiden var den vanliga inledningen till ett samtal, når två lärda män träffades, men som därför inte kom dem att hata varandra mindre hjärtligt. Och vad den saken beträffar, så är det ungefär likadant nu för tiden; de läppar, varmed den ene lärde mannen säger den andre komplimanger, är som en bägare galla, överdragen med honung.
De lyckönskningar, som Claude Frollo uttalade till Jacques Coictier, syftade huvudsakligen på de många världsliga fördelar, som läkaren under loppet av sin avundade bana förstått att draga av kungens sjukdomar tack vare en alkemi, som var vida säkrare och pålitligare än letandet efter de vises sten.
— Det gladde mig riktigt, doktor Coictier, att höra talas om det biskopsstift, som tillfallit er nevö, min vördade förman Pierre Versé. Han är nu, tror jag, biskop av Amiens?
— Ja, herr ärkedjäkne. Det är av Guds stora nåd och barmhärtighet.
— Jag måste erkänna, att ni tog er riktigt ståtlig ut på juldagen, när ni kom i spetsen för hela tjänstemannakåren vid räknekammaren, herr president,
— Vice president, dom Claude. Ack, ingenting mer.
— Hur går det med ert vackra hus vid Rue Saint-André-des-Ares? Det är ett sannskyldigt Louvren. Jag beundrar högeligen det där aprikosträdet, som är skulpterat över porten jämte den lustiga ordleken: ”L'ABRI-COTIER”.
— Ack, mäster Claude, allt det där kostar mig en förfärlig massa pengar. Allteftersom huset reser sig i höjden blir jag så småningom ruinerad.
— Men ni har ju era inkomster från fängelset och palatsfögderiet och hyrorna från alla era hus, stall och verkstäder inom staden. Det är en präktig mjölkko.
— Min egendom i Poissy har i år inte avkastat någonting alls.
— Men era inkomster av Triel, Saint-James och Saint-Germain-en-Lay uppgår till en bra slant.
— Sex gånger tjugu livres och knappt det!
— Så har ni ert ämbete som kungens rådgivare, Det är en säker inkomst.
— Ja, vän Claude, men det där fördömda godset Poligny, som folk pratar så mycket om, är inte värt sextio écus om året, om man räknar de goda åren med de dåliga.
I de komplimanger, som dom Claude gjorde Jacques Coictier, fanns den bittra, sardoniska tonen av undertryckt skämtsamhet, det grymma småleendet hos den överlägsne mannen, som leker med en vardagsmän-
