Femte boken
Första kapitlet
”DEN HELIGE MARTINS ABBOT”
Dom Claudes ryktbarhet hade blivit vida känd. I december 1481 förskaffade den honom ett besök, som han skulle minnas långt efteråt.
Det var på kvällen. Gudstjänsten var över, och han hade just återvänt till sin cell i Notre-Dameklostret. Det fanns ingenting ovanligt eller hemlighetsfullt i denna cell, med undantag kanske av några glasflaskor som stod i en vrå och var fyllda med något slags pulver, som såg ut som krut. Där fanns visserligen några inskriptioner på väggarna, men de utgjordes endast av vetenskapliga termer eller citat från välbekanta författare. Ärkedjäknen hade just slagit sig ned i skenet från den trearmade kopparlampan framför ett stort bord, belamrat med manuskript. Hans armbåge vilade mot en uppslagen sida av Honorius d'Autuns ”De Praedistinatione et libero arbitrio”, och han bläddrade tankfullt i en tryckt foliant, som han haft med sig hem, det enda alster av boktryckarkonst som fanns i cellen, Mitt i hans funderingar knackade det dörren.
— Vem är det? ropade den lärde i ungefär samma älskvärda ton som en utsvulten dogg, som man ville taga ifrån ett ben. En röst svarade:
— Er vän Jacques Coictier.
Claude öppnade dörren.
Det var verkligen kungens läkare, en man på cirka femtio år, vars sträva utseende endast mildrades av ett uttryck av bakslughet. Han var åtföljd av en annan man, Båda var klädda i långa, skiffergråa kåpor, kantade med gråverk, och huvudbonader av samma material och färg. Deras händer doldes av de långa, vida ärmarna, deras fötter av kåporna och deras ögon av de neddragna mössorna.
— Gud bevare mig, mina herrar, sade ärkedjäknen och bjöd dem stiga in. Jag väntade mig inte ett så distingerat besök vid denna sena timme. Och medan han uttalade dessa artiga fraser, vandrade hans blick ängsligt och forskande från läkaren till dennes följeslagare.
112
