Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hör man till en början, hur det brusar i detta kaos och ser, hur så småningom under kristendomens varma fläkt rester av barbariska arkitekturer stiger upp. Detta är den hemlighetsfulla romanska byggnadskonsten, syster till Indiens och Egyptens arkitekturer, den rena katolicismens oföränderliga symbol, den påvliga enhetens stelnade hieroglyf. Varje tidevarvets tanke finns nedskriven i denna dystra, romanska stil, Överallt skådar man enhet, makt, ogenomtränglighet, oinskränkthet, Gregorius VII, överallt prästen, kasten, aldrig människan, folket. Så börjar korstågen, den stora folkrörelsen, och varje stor folkrörelse, vilken dess orsak än må vara, frigör frihetsandan i dess allra yttersta grad. Nya idéer kommer till ytan. Auktoriteten vacklar, enheten klyves. Feodalismen påyrkar att få dela med teokratien, väntar på folket, som alldeles säkert skall anlända oväntat till skådeplatsen och efter vanligheten taga lejonparten. Ädlingarna undergräver prästadömet och kommunen ädlingarna. Europas ansikte är förändrat. Titta efter, och ni skall se, att även arkitekturens ansikte är förändrat. Samtidigt med civilisationen har hon vänt om bladet, och tidens nyvaknade anda finner henne redo att skriva efter dess diktamen. Hon har kommit tillbaka från korstågen med spetsvalvet, liksom folken med sin frihet. Allteftersom Rom så småningom faller sönder, sönderfaller även så småningom den romanska arkitekturen. Hieroglyfen övergiver katedralerna och lyser i stället såsom vapensköld från slottstornet för att förskaffa feodalismen auktoritet. Katedralen själv, en gång i tiden så dogmatisk, inkräktas nu av folket, av friheten, glider ur prästens hand och kommer i konstnärens. Konstnären bygger enligt sin smak. Farväl med myten, med lagen. Nu har vi fantasien och hugskotten. Under förutsättning, att prästen får sin basilika och sitt altare, har han ingenting att säga. De fyra väggarna tillhör konstnären. Den arkitektoniska boken är inte längre prästens, religionens, Roms egendom, den tillhör fantasien, poesien, folket. Till följd därav de snabba och otaliga förändringarna hos denna arkitektoniska stil, som räknar endast trehundra års tillvaro, i en sådan slående kontrast till orörligheten hos den romanska arkitekturen, som hade varat i sex, sju århundraden. Men konsten rycker fram med jättesteg. Folkets anda och originalitet uträttar det verk, som fordom utfördes av biskoparna. Allteftersom varje generation framkommer, lägger den sin rad till boken, utplånar de gamla romanska hieroglyferna på katedralernas fasader, och det är med knapp nöd, som dogmen skymtar fram här och var genom de nya symbolerna, som placerats över. Man kan knappast ana religionens skelett under den folkliga klädnaden. Man kan inte göra sig en föreställning om de friheter, som arkitekterna nu tog sig, till och med i fråga om en kyrka. Än ser vi kapitäler med sammanflätade figurer av munkar och nunnor i oanständiga ställningar, såsom exempelvisi Salle-des-Cheminées i Justitiepalatset i Paris, och än Noaks äventyr

122