— Herr prevot, sade han, jag påyrkar ett sådant straff, som det skall behaga er att pålägga den här närvarande anklagade för öppet visat förakt mot domstolen.
Sedan satte han sig åter ned, alldeles andfådd, torkade ur pannan bort de stora svettdroppar, som föll ned och fuktade pergamenten, som låg framför honom på bordet. Messire Robert d'Estouteville rynkade pannan och gjorde en sådan befallande och menande åtbörd åt Quasimodo, att den döve fången slutligen förstod litet.
Prevoten tilltalade honom i sträng ton.
— Skurk, vad har du gjort, eftersom du befinner dig här?
Den stackars saten, som antog, att prevoten frågade honom, vad han hette, bröt nu äntligen den tystnad, han hittills iakttagit, och svarade hest och gutturalt:
— Quasimodo.
Svaret passade så föga ihop med frågan, att alla åter brast i skratt. Rodnande av vrede utbrast messire Robert:
— Vad för slag, din fräcka skurk? Vågar du driva med mig?
— Ringare i Notre-Dame, svarade Quasimodo, i tanke, att han fått tillsägelse av domaren att omtala, vad han var.
— Ringare! upprepade prevoten, vilken, såsom vi redan omtalat, vaknat vid så dåligt humör på morgonen, att hans ursinne inte behövde stegras av några vanvettiga svar. Jag skall låta dem ringa med hasselpåkar på din rygg genom varenda gata i Paris. Hör du det, skurk?
— Om det är min ålder, ni vill veta, sade Quasimodo, så tror jag, att jag fyller tjugu år till Mårtensmässa.
Detta blev litet för mycket. Prevoten härdade inte ut längre.
— Jaså, du driver med prevotämbetet, din usling! Statstjänare, för den här karlen till skampålen på Grèvetorget, och låt honom stå i halsjärn där en timme. Vid Guds död, han skall få betala för sin oförskämdhet! Och jag befaller, att hans dom skall kungöras av fyra edsvurna trumpetare i staden Paris’ alla sju distrikt.
Skrivaren började med ens skriva ut domen.
— För tusan! Det kan man kalla en fin dom! utropade lille Jehan Frollo du Moulin, där han stod i sin mörka vrå.
Prevoten vände sig om och såg med vredesblixtrande ögon på Quasimodo.
— Jag tror att den skurken sade ”för tusan”! Skrivare, lägg till tolv dernierer för svordom, och låt hälften därav tillfalla Saint-Eustachekyrkans fond för reparationer. Jag hyser en särskild tillgivenhet för Saint-Eustache.
Inom några få minuter var domen utskriven. Dess innehåll var enkelt och kortfattat. Den vanliga slentrianen var då ännu inte bruten av president Thibaud Baillet och allmänna åklagaren Roger Barmue. Allt
132
