var klart, tydligt och rakt på sak, och man såg tydligt framför sig slutet av varje gångstig, utan några skymmande buskage, där den ledde utan några omvägar till sträckbänken, galgen eller skampålen. Man visste åtminstone, vart man skulle taga vägen.
Skrivaren lämnade fram domstolsutslaget till prevoten, som satte sitt sigill under det och sedan fortsatte sin rundtur till de övriga domsalarna i ett humör, som tycktes vara av försynen bestämt att den dagen fylla vartenda fängelse i Paris. Jehan Frollo och Robin Poussepain skrattade i mjugg, under det att Quasimodo betraktade alltsammans med likgiltig och smått förvånad min.
I samma ögonblick, som mäster Florian Barbedienne skulle läsa igenom domen för att underteckna den, kände skrivaren ett visst medlidande med den dömde, och i förhoppning att få straffet mildrat litet, lutade han sig så nära som möjligt fram till auditörens öra och sade, i det han pekade på Quasimodo:
— Den där mannen är döv.
Han hoppades, att detta gemensamma lyte skulle väcka ett visst intresse till den dömdes förmån till liv i mäster Florians bröst. Men såsom vi redan omtalat, tyckte mäster Florian inte om att man lade märke till hans dövhet, och för det andra var han så döv, att han inte hörde ett ord av vad skrivaren sade till honom. Inte desto mindre behagade han låtsa, att han hört det, och svarade:
— Ah, det var en annan sak! Det visste jag inte. I så fall ger vi honom en timmes halsjärn till.
— Bra gjort! sade Robin Poussepain, som alltjämt hade ett horn i sidan till Quasimodo. Det skall lära honom att en annan gång inte fara så hårdhänt fram mot folk.
Andra kapitlet
RÅTTHÅLET
Nu behagade läsaren följa med oss tillbaka till Grèvetorget, som vi lämnade i går tillsammans med Gringoire för att följa efter Esmeralda.
Klockan är tio på morgonen. Allting antyder dagen efter en helgdag. Stenläggningen är täckt med skräp, band, trasor, plymer, droppar från vaxfacklorna och kvarlevor efter den allmänna utspisningen. Många människor flanerar omkring, sparkande undan slocknade bränder från lustelden, fallande i extas framför Pelarhuset vid minnet av de vackra
