Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

draperierna framför det föregående dag och betraktande spikarna, den enda återstoden av det hänförande skådespelet. Öl- och cidermånglare rullar sina kaggar mellan grupperna. Några få individer, som uppenbarligen skall till sitt arbete, skyndar förbi. Butiksägarna står i sina boddörrar och pratar med varandra. Alla talar om helgdagen, ambassadörerna, Coppenole, narrpåven; de tycks tävla om vem av dem som skall visa sig kvickast och skratta mest. Men under tiden har fyra sergeanter till häst, som fattat posto vid skampålens fyra hörn, redan samlat omkring sig en god del av folkhopen, som varit spridd över torget men som nu dömt sig själv till att stå stilla och ha tråkigt, i förhoppning att få bevittna bestraffandet av någon brottsling.

Om man, efter att ha betraktat denna livliga och larmande scen överallt på torget, vände blicken mot den gamla, halvt gotiska, halvt romanska byggnaden Tour-Roland, som står i västra hörnet av kajen, såg man i fasadens hörnvinkel ett stort breviarium med rika och bjärta målningar, skyddat mot regn av en liten skärm och mot tjuvar av ett järngaller, som dock tillät att man bläddrade i breviariet. Alldeles invid detta breviarium fanns en smal glugg, skyddad av två järnstänger, placerade i kors, och vettande mot torget, den enda öppning genom vilken litet luft och ljus släpptes in i en liten cell utan dörr, urholkad i den bastanta muren i husets bottenvåning och uppfylld av en tystnad, som var så mycket djupare och hemskare, som livet på det mest trafikerade och larmande torget i hela Paris brusade runt omkring.

Denna cell hade varit ryktbar i hela Paris under tre århundraden, ända sedan madame Roland de la Tour-Roland av sorg efter fadern, som fallit under korstågen, låtit urholka den i väggen till sitt eget hus, stängt in sig själv i den för alltid och av hela sitt palats behållit endast denna eländiga håla, vars dörr var igenmurad och vars glugg stod öppen, vinter såväl som sommar, för att skänka allt det andra till Gud och de fattiga. Och i denna grav hade den tröstlösa damen i tjugu år inväntat sin död, bedjande dag och natt för sin fars själ, sovande i aska, utan ens en sten till huvudgärd, klädd i en svart säck och livnärande sig enbart på det bröd och det vatten, som förbipasserande av medlidande ställde ned på kanten av gluggen. Vid sin död, då hon blev flyttad över till den andra graven, hade hon testamenterat denna cell för evärdliga tider till tröstlösa kvinnor, mödrar, änkor eller jungfrur, som skulle ha många böner att uppsända för andra eller för egen räkning och som önskade begrava sig levande i sin djupa förtvivlan eller ånger. De fattiga på hennes tid hade hedrat hennes begravning med tårar och välsignelser, men till deras stora sorg hade den stackars ungmön inte blivit kanoniserad. De bland dem, som inte var fullt ortodoxa, hade hoppats, att saken skulle gå litet lättare för sig i himlen än i Rom, och hade till och med varit nog framfusiga att uppsända böner till Gud för den bortgångna, eftersom

134