Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”TU, ORA”[1]

Det var till följd därav, som folket som med sitt sunda förnuft inte ser annat än rakt på sak hade givit denna mörka, dystra och avskräckande håla namnet Trouaux Rats (Råtthålet), en tolkning, som måhända är mindre sublim än den andra, men i stället så mycket mer pittoresk.

Tredje kapitlet
HISTORIEN OM EN MAJSKAKA

Vid tiden för denna berättelse var cellen i Tour-Roland bebodd. Om man önskar veta av vem, behöver man endast lyssna till ett samtal mellan de tre präktiga borgarfruar, som i detta ögonblick, då vi riktar uppmärksamheten på Råtthålet, är på väg just dit, i det de går från Châtelet upp mot Grèvetorget.

Två av dem var klädda enligt tidens sed för parisiska borgarhustrur. Deras fina, vita bröstduk, kjolen av blå- och rödrandigt ylle, de vita strumporna, broderade i färger vid anklarna och tätt åtsittande om benen, de ljusbruna skorna med breda tår och svarta sulor och i all synnerhet deras huvudbonad — samma slags ”horn”, överlastat med band och spetsar, som kvinnorna i Champagne bär än i denna dag — tillkännagav, att de tillhörde denna klass av förmögna borgarfruar, som står emellan, vad lakejer kallar ”en kvinna” och ”en dam”. De bar varken ringar eller guldkors, men det var lätt att se, att detta inte berodde på fattigdom utan på fruktan att bli bötfällda för det. Deras sällskap var utstyrt på nästan samma sätt, men i hela hennes hållning och uppträdande låg det något visst, som antydde hustrun till en liten landsortsadvokat. Det syntes på hennes korta klänningsliv, att hon inte på länge hade varit i Paris.

De två förstnämnda hade denna särskilda gång, som är kännetecknande för parisiskor, då de visar Paris för damer från landet, och hon från landsorten ledde vid handen en stor, knubbig pojke, som i handen bar en stor kaka.

Gossen lät modern släpa honom med sig och snavade för vartannat steg, till stor förargelse för henne. Det är visserligen sant, att han tittade mer på kakan än på marken. Otvivelaktigt hindrades han av något

  1. Du, bed!

136