allvarligt skäl att sätta tänderna i kakan, ty han åtnöjde sig med att se på den med kärvänlig min.
Under tiden pratade de tre demoisellerna (ty namnet ”dame” var då för tiden förbehållet adelsdamer) alla på en gång.
— Låt oss raska på, demoiselle Mahiette, sade den yngsta av de tre, som ävenledes var den fetaste, till henne från landsorten. Jag är rädd för att vi kommer fram för sent. De sade ju vid Châtelet, att de genast skulle föra honom till skampålen.
— Vad pratar ni nu för dumheter, demoiselle Oudarde? inföll den andra parisiskan. Han skall stå två timmar vid skampålen. Vi har gott om tid. Har ni någonsin sett någon stå vid skampålen, Mahiette?
— Ja, i Reims, svarade hon från landsorten.
— Asch! Er skampåle i Reims, vad är den? En liten bur, där de sätter in bondlurkar! Den är verkligen ingenting att tala om!
— Vad för slag? Bondlurkar? utbrast Mahiette. Bondlurkar på Marché-aux-Draps i Reims! Vi har mycket fina brottslingar där kan jag tala om för er — sådana som dödat både far och mor. Bondlurkar i sanning! Vad tar ni oss för, Gervaise?
Säkert är, att landsortsdamen var nära att bli ursinnig på sin skampåles vägnar. Till all lycka gav den diskreta demoiselle Oudarde Musnier samtalet en annan vändning.
— Apropå det, demoiselle, vad säger ni om våra flamländska ambassadörer? Har ni någonsin sett något så fint i Reims?
— Jag måste erkänna, instämde Mahiette, att det endast är i Paris man får se sådana flamländare.
— Såg ni bland ambassaden den där långe ambassadören, som är strumpvävare? frågade Oudarde.
— Ja. Han är mycket lik Saturnus.
— Och den där fete med ansikte som en isterbuk? Och den lille med de små ögonen och de röda ögonhåren och ögonbrynen, alltsammans borstigt som en kardborre?
— Det är deras hästar, som är vackra att titta på, sade Oudarde, med sådana där sadelmunderingar, som är på modet där i landet.
— Ah, min kära, avbröt landsortsdamen Mahiette, i det hon i sin tur anslog en överlägsen ton, vad skulle ni då ha sagt, om ni vid kröningen i Reims anno 61, för tjuguett år sedan, hade sett prinsarnas och den kungliga svitens hästar? Sadeltäcken och schabrak av alla möjliga slags tyg - några av Damaskustyg och finaste guldtyg, fodrat med sobel, andra äv sammet, kantad med hermelin. Och så mycket pengar alltsammans kostade! Och de vackra gossarna, pagerna, som var med överallt!
— Men det oaktat, sade demoiselle Oudarde torrt, så har flamländarna mycket vackra hästar, och i går blev de bjudna på en splendid supé hos handelsborgmästaren i Hôtel-de-Ville, där det serverades konfektyrer,
