Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hennes hjärta ville brista. Jag försäkrar er, att vi allesammans grät med henne. Hon sade: ”O, min lilla flicka! Min söta lilla flicka! Var är du?” och hon sade det i en sådan ton, att det skar en i hjärtat. Jag gråter ännu, när jag tänker därpå. Plötsligt reste Chantefleurie sig upp och började springa genom Reims, i det hon ropade: ”Till zigenarlägret! Till zigenarlägret! Stadsvakt, kom med och bränn trollpackorna!” Men zigenarna var försvunna, och det var mörk natt så att man inte kunde förfölja dem. Följande dag fann man på en hed mellan Gueaux och Tilloy, två mil från Reims, resterna av en stor eld, några band, som hade tillhört Paquettes barn, några droppar blod och litet getspillning. Den natt, som just varit, var en lördagsnatt. Ingen betvivlade, att zigenarna firat sin sabbat där på heden och hade ätit upp barnet i sällskap med Belsebub, såsom det göres bland muhammedanerna. När Chantefleurie fick höra talas om dessa ohyggliga saker, fällde hon inga tårar, hon endast rörde läpparna, liksom för att tala, men kunde det inte. Dagen därpå var hennes hår grått och dagen därefter hade hon försvunnit.

— Verkligen en förskräcklig historia, sade Oudarde. Tillräcklig att få en burgundare att gråta.

— Nu förvånar det mig inte alls, tillade Gervaise, att ni förföljes fruktan för zigenare.

— Och det var förståndigt av er, fortsatte Oudarde, att ni sprang just nyss med er Eustache, eftersom även de här zigenarna kommer från Polen.

— Nej, sade Gervaise, det sägs, att de kommer från Spanien och Katalonien.

— Katalonien! Ja, det kan hända, svarade Oudarde. Polen, Katalonien, Vallonien, jag blandar alltid ihop de där tre provinserna. Säkert är emellertid, att de är zigenare.

— Och säkert är, tillade Gervaise, att de har tillräckligt långa tänder för att kunna äta små barn. Och jag skulle inte alls bli förvånad, om Esmeralda själv också ätit litet i den vägen, fastän hon snörper så på munnen. Hennes vita get har alltför många konster för sig för att det inte skall ligga något djävulskap under.

Mahiette gick vidare under tystnad. Hon var försänkt i detta slags funderingar som så att säga är en fortsättning på en sorglig historia och som inte upphör, förrän de fortplantat vibreringen därav till hjärtats innersta fibrer. Men Gervaise tilltalade henne:

— Det blev således aldrig känt, vad det blev av Chantefleurie?

Mahiette svarade inte.

Gervaise upprepade sin fråga, i det hon samtidigt ruskade henne i armen och ropade hennes namn. Mahiette tycktes vakna upp ur sina funderingar.

— Vad det blev av Chantefleurie? sade hon, i det hon mekaniskt

144