upprepade orden. Så gjorde hon en ansträngning att ägna sin uppmärksamhet åt dessa ords innebörd. Ah, sade hon. Det blev aldrig känt. Och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon:
— Somliga sade, att de i kvällsskymningen sett henne lämna Reims genom Porte Fléchembault, andra, vid daggryningen genom gamla Porte Basée, En fattig karl hittade hennes guldkors, som hängde på stenkorset på gärdet, där marknaderna brukar hållas. Det var det smycket, som blivit hennes fördärv år 61. Det var en present av den vackre vicomte de Cormontreuil, hennes förste älskare. Paquette hade aldrig kunnat göra sig av med det, inte ens när nöden var som störst; hon klängde sig fast vid det, som om det hade varit hennes liv. Så att när vi såg, att hon övergivit korset, trodde vi alla att hon var död. Det var emellertid några människor på en krog, som sade, att de sett henne gå på vägen till Paris och att hon gått barfota på stenarna. Men i så fall måste hon gått ut genom Porte de Vesle, och alla dessa berättelser stämmer inte överens. Eller rättare sagt, jag för min del är böjd att tro, att-hon gick ut genom Porte de Vesle och ut ur livet.
— Jag förstår inte, sade Gervaise.
— Vesle, svarade Mahiette med ett melankoliskt leende, är floden.
— Stackars Chantefleurie! sade Oudarde med en rysning. Vad för något? Dränkte hon sig?
— Ja, svarade Mahiette. Och det skulle man ha förutsagt för hennes gode fader, när han färdades nedför floden i sin båt och sjöng, att hans kära Paquette en vacker dag skulle färdas nedför samma flod utan vare sig sång eller båt.
— Och den lilla skon? frågade Gervaise.
— Försvann tillsammans med modern, svarade Mahiette.
— Stackars lilla sko! sade Oudarde.
Oudarde, som var fyllig och ömhjärtad, hade gärna åtnöjt sig med att sucka tillsammans med Mahiette. Men Gervaise, som var nyfiknare av sig, hade ännu inte kommit till slutet av sina frågor.
— Och vidundret? sade hon plötsligt till Mahiette.
— Vilket vidunder? frågade den andra.
— Jo, det där lilla zigenarvidundret som trollpackorna lämnade kvar hos Chantefleurie i utbyte mot hennes dotter. Vad gjorde ni med det? Jag hoppas, att ni dränkte det också.
— Nej, svarade Mahiette, det gjorde vi inte.
— Vad för slag? Brände ni det således? Ja, det var verkligen ett bättre sätt att göra av med en häxas barn.
— Vi gjorde ingendera delen, Gervaise. Ärkebiskopen fattade intresse för detta barn från Egypten. Han läste djävulen ur det, välsignade det och skickade det till Paris för att det skulle läggas ut som hittebarn på träsängen utanför Notre-Damekyrkan.
