— Eld! sade säckkvinnan i sällsam ton. Vill ni även göra upp litet eld åt min lilla flicka, som sedan femton år tillbaka ligger i jorden?
Hon darrade i hela kroppen, hennes röst skälvde, hennes ögon lågade. Hon hade rest sig upp på knä. Helt plötsligt sträckte hon ut sin utmärglade hand mot gossen, som betraktade henne med förvånad min.
— Tag bort det där barnet! utropade hon. Zigenerskan kommer genast förbi!
Sedan föll hon framstupa på golvet, och hennes panna slog mot det med ljudet av sten mot sten. De tre kvinnorna trodde, att hon var död. Men minuten efteråt rörde hon på sig, och de såg, hur hon på händer och knän kröp in i vrån, där den lilla skon fanns. Sedan vågade de inte titta in. De såg henne inte vidare, men de hörde tusende kyssar och suckar, omväxlande med ömma utrop och dova dunsar, liksom då någon dunkar huvudet mot väggen. Efter en av dessa dunsar, som var så våldsam, att den skrämde dem alla, inträdde tystnad.
— Jag undrar, om hon tagit livet av sig? sade Gervaise, i det hon till sist vågade sticka in huvudet genom gluggen. Syster! Syster Gudule!
— Syster Gudule! upprepade Oudarde.
— O, min Gud, hon rör sig inte! återtog Gervaise. Tror ni, att hon är död? Gudule! Gudule!
Mahiette, som hittills varit alldeles mållös av förfäran, vågade nu sticka in huvudet genom gluggen.
— Paquette! ropade hon. Paquette-la-Chantefleurie!
Ett barn, som helt oförsiktigt vågar blåsa på luntan till en sprängladdning, så att den exploderar mitt för dess ansikte, hade inte kunnat bli mera förskräckt, än vad Mahiette blev av den verkan, hennes ord framkallade.
Cellkvinnan darrade i hela kroppen, reste sig upp på sina bara fötter och sprang fram till gluggen med så lågande ögon, att Mahiette och Oudarde jämte Gervaise och gossen drog sig tillbaka ända till kajens bröstvärn.
Nu blev cellkvinnans hemska ansikte åter synligt i gluggen.
— O! ropade hon med ett gällt skratt. Det är zigenerskan, som ropar på mig!
I samma ögonblick fångades hennes stela blick av den scen, som utspelades kring skampålen. Hennes panna rynkades i förfäran, hon bredde ut sina benrangelsarmar och ropade med rosslande röst:
— Det är således åter du, Egyptens dotter! Det är således du, som ropar på mig! Du barntjuv! Förbannad vare du! Förbannad! Förbannad!
150
