på huvudet med den plötsliga rörelsen hos en stålfjäder, de långa, köttlösa händerna kastade isär håret, som föll ned över pannan, och hon riktade på barnet en blick, uppfylld av häpnad, bitterhet och förtvivlan.
— O, min Gud! utbrast hon plötsligt, i det hon dolde ansiktet mellan knäna, och det föreföll, som om hennes röst sönderslet hennes bröst. O, min Gud, låt mig åtminstone slippa att se andras barn!
— God dag, sade gossen allvarligt.
Denna chock hade emellertid väckt cellkvinnan helt och hållet. Hon ryste till i hela kroppen, från huvud till fot, tänderna skallrade i hennes mun, hon höjde huvudet till hälften och sade, i det hon satte armbågarna i sidorna och omslöt fötterna med händerna, liksom för att värma dem:
— O, vad det är kallt!
— Stackars kvinna! sade Oudarde med innerligaste medlidande. Vill ni ha litet eld?
Hon skakade avvisande på huvudet.
— Nåväl, fortsatte Oudarde och räckte henne en flaska, här är litet hippokras. Drick litet, ty det kommer att värma er.
Hon ruskade åter på huvudet, såg på Oudarde med stel blick och sade:
— Litet vatten.
Oudarde var enträgen.
— Nej, min syster, sade hon. Det är inte någon dryck, som passar i januari månad. Drick litet hippokras och ät den här majskakan, som vi har bakat enkom för er räkning.
Hon avböjde kakan, som Oudarde räckte henne, och sade:
— Svartbröd.
— Se här, sade Gervaise, som i sin tur greps av medlidande och tog av sig sin kofta. Den här är varmare än er säck. Tag den över axlarna.
Men hon avböjde gåvan, liksom hon gjort med drycken och kakan, och sade:
— En säck!
— I varje fall, sade den vänliga Oudarde, borde ni väl veta, att det var helgdag i går.
— Jag vet det, svarade cellkvinnan. På två dygn har jag inte haft något vatten i min kruka.
Efter en kort tystnad tillade hon:
— Det är helgdag och de glömmer mig. Det gör de rätt i. Varför skulle världen tänka på mig, som inte tänker på den? Till slocknat kol hör kallnad aska.
Och liksom uttröttad av att ha talat så mycket, lät hon huvudet sjunka ned mot knäna. Den okonstlade och goda Oudarde, som av dessa ord drog den slutsatsen, att den stackars kvinnan alltjämt beklagade sig över kölden, svarade:
— Vill ni således ha litet eld?
