dande förrådde förlägenhet och leda.
Den goda damen, som i likhet med alla andra ömma mödrar var alldeles betagen i sin dotters behag, märkte inte den unge officerens brist på entusiasm, utan vinnlade sig ytterligare om att i en viskning för honom framhålla det fulländade behag, varmed Fleur-de-Lys använde sin nål och sitt silke.
— Hör på, lilla kusin, sade hon, i det hon drog honom i rockärmen för att kunna viska i hans öra. Titta på henne — se, så hon lutar sig ned efter någonting.
— Ja, verkligen, svarade den unge mannen och försjönk åter i sin kalla, förströdda tystnad.
Strax efteråt måste han åter luta sig ned, och dame Aloise viskade till honom:
— Har ni någonsin sett ett älskligare och gladare ansikte än er fästmös? Kan det finnas något fagrare eller ljuvare? Är inte hennes händer fulländade? Och denna hals — är den inte smidig som på en svan? Emellanåt riktigt avundas jag er. Vad ni är lycklig, som är man, ni vildbasare! Är inte min Fleur-de-Lys beundransvärt vacker? Är ni inte lidelsefullt förälskad i henne?
— Jo visst, svarade han, som hela tiden tänkte på något annat.
— Tala då med henne, sade dame Aloise och sköt honom plötsligt ifrån sig. Säg någonting till henne. Ni har börjat bli riktigt blyg.
Vi kan försäkra läsaren, att blyghet ingalunda var vare sig ett fel eller en dygd, som kaptenen var i besittning av. Han försökte emellertid göra, såsom han blivit ombedd.
— Kära kusin, sade han, i det han närmade sig Fleur-de-Lys, vilket är ämnet för det broderi, ni arbetar på?
— Käre kusin, svarade Fleur-de-Lys i smått retlig ton, det har jag redan sagt er tre gånger. Det är Neptuni grotta.
Det var uppenbart, att Fleur-de-Lys bättre än modern genomskådade kaptenens kallsinniga, förströdda uppträdande. Han insåg nödvändigheten av att ”göra” litet konversation.
— Och för vem är detta neptuneri avsett? frågade han.
— För klosterkyrkan Saint-Antoine des Champs, svarade Fleur-de-Lys, utan att höja blicken.
Kaptenen tog upp en flik av broderiet.
— Kära kusin, vem är den där tjocka gendarmen med utspända kinder, som blåser i trumpet?
— Det är Triton, svarade hon.
Det låg alltjämt en viss retlighet i Fleur-de-Lys’ korta svar. Den unge mannen förstod, att det var absolut nödvändigt för honom att viska någon liten komplimang i hennes öra. Följaktligen lutade han sig ned för att göra det, men han kunde inte hitta på något ömmare och förtroligare
