Gondelaurier av den anledningen, att hertigen av Beaulieu och hans gemål i april skulle komma till Paris för att utse hovdamer åt prinsessan Margareta, då man i Picardie skulle taga emot henne av flamländarna. Alla adliga godsägare på trettio mils omkrets sökte vinna denna ära för sina döttrars räkning, och många av dem hade redan skickat dem till Paris. De unga damer, som nu var samlade, hade av sina föräldrar anförtrotts åt fru Aloise de Gondelauriers ömma omvårdnad. Hon var änka efter en f.d. officer vid kungens bågskyttar och levde numera mycket tillbakadraget tillsammans med sin enda dotter i huset mitt emot Notre-Dame.
Balkongen, på vilken dessa unga damer nu satt och roade sig, hörde till ett rum, dyrbart tapetserat med gulbruna flamländska gyllenläderstapeter. Takbjälkarna fångade blicken med sina målade eller förgyllda fantastiska sniderier. Små emaljerade pjäser glittrade här och var på kistornas sällsamt snidade lock. I bakgrunden till detta rum satt i en röd sammetsfåtölj, som stod invid en eldstad, prydd med prunkande vapensköldar, fru de Gondelaurier, vars femtiofem år lästes lika tydligt hennes klädsel som i hennes ansikte. Bredvid henne stod en ung man med ett ganska vackert, ehuru litet tillgjort och skrytsamt ansikte, en av dessa vackra karlar, som alla kvinnor tycker om, fast deras uppsyn är just sådan, att den kommer allvarliga män att ruska på huvudet. Den här ifrågavarande unge kavaljeren bar den lysande kaptensuniformen vid konungens bågskyttar.
De unga damerna satt dels inne i rummet, dels ute på balkongen; de förstnämnda på kuddar av Utrechtsammet, invävd med guld, de sistnämnda på låga stolar, skulpterade med blommor och figurer. Var och en av dem höll i sitt knä en del av ett stort broderiarbete, på vilket de alla arbetade tillsammans och varav ena änden låg på golvmattan.
De pratade allesammans med dessa dämpade röster och dessa halvkvävda små skratt, som är så vanliga bland en samling unga flickor, då en ung man är närvarande. Den unge mannen, vars närvaro framkallade alla dessa små drag av kvinnligt koketteri, tycktes å sin sida taga föga notis därom, och medan de vackra flickorna tävlade om att ådraga sig hans uppmärksamhet, var han upptagen av att med sin hjortlädershandske polera spännet på sitt bälte.
Gång på gång tilltalade den gamla damen honom med dämpad röst, och han svarade så gott han kunde, med ett slags tankspridd artighet. Av madame Aloises småleenden och menande åtbörder samt de blickar, hon kastade på sin dotter Fleur-de-Lys, då hon talade med kapten, framgick det tydligt, att det var fråga om någon ingången trolovning eller någon förestående förmälning mellan den unge mannen och Fleur-de-Lys. Och av officerens likgiltiga uppsyn var det ävenledes lätt att förstå, att det från hans sida inte längre var fråga om kärlek. Hela hans uppträ-
160
