— Kom närmare, lilla vän, upprepade med komisk värdighet lilla Bérangère, som nådde henne ungefär till midjan.
Zigenerskan gick fram till den förnäma damen.
— Mitt vackra barn, sade Febus i menande ton, i det även han trädde fram några steg, jag vet inte om jag har den stora lyckan att vara ihågkommen av er…
Hon avbröt honom genom att säga med en blick och ett småleende av oändlig älsklighet:
— Jo då!
— Hon har gott minne, anmärkte Fleur-de-Lys.
— Jaså, sade Febus. Men ni hade så bråttom att smyga er bort på kvällen. Skrämde jag er?
— Nej då! svarade flickan. Detta ”nej då” uttalades i en ton, som gav Fleur-de-Lys ett sting i hjärtat.
— Ni lämnade kvar i ert ställe, mitt vackra barn, fortsatte kaptenen, vars tunga blev ledigare nu, när han talade med en flicka från gatan, en sällsynt hemsk varelse, puckelryggig och enögd, klockringare hos biskopen, har jag för mig. Det påstås, att han är oäkta son till en ärkedjäkne och djävul till börden. Han har vackra namn också. Han heter Quatre-Temps, Pâcques-Fleuries, Mardi-Gras eller något i den vägen. I varje fall ett namn, som kommer en att tänka på klockringning. Jaså, han funderade på att föra bort er, som om ni vore avsedd för en kyrkstöt! Det var att gå litet för långt. Vad tusan kunde den där nattugglan vilja er? Tala om det för mig.
— Det vet jag inte, svarade hon.
— Har man sett maken till oförskämdhet! En klockringare, som vill enlevera en vacker flicka, som om han vore en greve! Det var verkligen fräckt! Men han fick sota ordentligt för det. Mäster Pierrat Torterue är den hårdhäntaste stalldräng, som någonsin haft hand om en skojare. Och om det bereder er nöje att höra det, så kan jag tala om för er, att er klockringare fick huden ordentligt barkad.
— Stackars man! sade zigenerskan, som vid dessa ord kom att tänka på scenen vid skampålen.
Kaptenen brast i skratt.
— För tusan, ert medlidande är lika mycket på sin plats, som en plym på ett svinhuvud! Jag vill ha en isterbuk som en påve…
Han hejdade sig plötsligt.
— Ber om ursäkt, mina damer. Jag är rädd, att jag höll på att säga en dumhet.
— Fy skam, monsieur! sade la Gaillefontaine.
— Han tilltalar den där varelsen på hennes eget språk, tillade med sänkt röst Fleur-de-Lys, vars förtrytelse tilltog för vart ögonblick. Denna hennes förtrytelse minskades inte av att hon såg, hur förtjust kaptenen
166
