var i zigenerskan och framför allt i sig själv; han svängde sig om på klacken och upprepade med sitt naiva soldatgalanteri:
— Vid min själ, en älsklig flicka!
— Men litet barbariskt klädd, sade Diane de Christeuil och smålog för att visa sina vackra tänder.
Dessa ord var som en ljusglimt för de andra. De visade dem zigenerskans ömmaste punkt. Eftersom de inte hade något att anmärka på hennes person, kastade de sig nu alla över hennes klädsel.
— Det är verkligen sant, lilla vän, sade Montmichel. Hur kan du ränna omkring på gatorna utan vare sig halsduk eller bröststycke?
— Och en sådan förskräckligt kort kjol! tillade la Gaillefontaine.
— Kära vän, fortsatte Fleur-de-Lys med samma skärpa, stadsvakten kommer att ta er för att ni går med förgyllt bälte.
— Min lilla vän, fortsatte Christeuil med ett oförsonligt leende, om du vore nog anständig att använda ärmar till din klänning, skulle dina armar vara mindre solbrända.
Det var en syn, värd en intelligentare åskådare än kapten Febus, att iakttaga hur dessa fina flickor med sina giftiga tungor ormade sig, gled och slingrade sig kring gatudanserskan; de var både grymma och behagsjuka, de plockade skoningslöst sönder hennes stackars barbariska klädsel med dess glitter och bjäfs. Sedan följde skratt, ironiska skämt, förödmjukelser utan all ände. Sarkasmer, hånfulla ord och råd och föraktfulla blickar haglade över zigenerskan. Man hade kunnat tro sig se några av dessa unga romarinnor, som roade sig med att sticka guldnålar i barmen på en vacker slavinna. Och vad var för övrigt den fattiga gatudanserskan för dessa högborna ungmör? De tycktes knappast lägga märke till hennes närvaro, utan talade om henne och till henne, utan att sänka rösten, som om något samtidigt både motbjudande och simpelt.
Zigenerskan var inte okänslig för dessa små nålstyng. Gång på gång lågade hennes kinder av blygselns rodnad, hennes ögon av vrede, och ett föraktfullt svar tycktes sväva på hennes läppar. Hon gjorde sin misslynta lilla grimas, som läsaren redan känner till, men stod orörlig och såg på Febus med en undergiven och ljuv blick. I denna blick låg även förtjusning och ömhet. Det såg ut, som om hon lade band på sig av fruktan för att i annat fall bli fördriven därifrån.
Vad Febus själv beträffar, så skrattade han och tog flickans parti med en blandning av medlidande och oförskämdhet.
— Låt dem prata på, lilla vän, sade han och lät sina guldsporrar klirra. Er klädsel är otvivelaktigt litet barbarisk och bisarr, men vad betyder det för en så förtjusande flicka som ni?
— Min Gud! utbrast den blonda fröken de Gaillefontaine, i det hon med ett sarkastiskt leende sträckte på sin svanhals. Jag märker, att herrar officerare vid kungens bågskyttar har lätt att fatta eld inför ett par
