tog den och lämnade kvar min gamla svarta rock, som för en sådan hermetiker som jag var allt för litet hermetiskt tillsluten. Därför ser ni mig nu i min gycklaredräkt. Vad vill ni? Det är en tillfällig solförmörkelse. Ni vet ju, att Apollo vaktade Admetes får.
— Verkligen ett fint yrke ni ägnar er åt! sade prästen.
— Jag erkänner, vördade mästare, att det är bättre att filosofera, att blåsa upp en flamma i smältugnen eller mottaga en från himlen, än att bära kattor i triumf över torget. Och det var av den anledningen som jag, när ni tilltalade mig, kände mig lika bortkommen som en åsna framför ett stekspett. Men vad skulle jag taga mig till, messire? Man måste äta varje dag, och de allra vackraste verser på fastande mage kan inte jämföras med en bit ost. Jag hade för prinsessan Margareta av Flandern skrivit den där festdikten ni vet, och staden har inte betalat mig något för den, under förevändning att den inte var bra. Ja, som ni ser, var jag nära att svälta ihjäl. Till all lycka är jag ganska stark i käften, så jag sade till min käft: ”Utför några konststycken, skaffa dig själv föda.” Ett sällskap vagabonder, som nu har blivit mina goda vänner, har lärt mig en massa Herkules-konster, och nu matar jag mina tänder varje kväll med ett bröd, som jag under dagens lopp förtjänat i mitt anletes svett. När allt kommer omkring, så medger jag, att det är ett sorgligt användande av mina intellektuella förmögenheter och att människan inte är skapad till att ägna sitt liv åt att slå på en tamburin och bita i stolar. Men, vördade mästare, det är inte tillräckligt med att framleva sitt liv, man måste även göra något för att hålla sig vid liv.
Dom Claude hörde på under tystnad. Plötsligt fick hans insjunkna ögon ett sådant skarpt och genomträngande uttryck, att Gringoire kände sig pejlad till djupet av sin själ av denna blick.
— Gott, mäster Pierre! Men hur kommer det sig, att ni nu befinner er i sällskap med den där danserskan från Egypten?
— Jo, sade Gringoire, det beror helt enkelt därpå att hon är min hustru och jag hennes man,
Prästens mörka ögon sköt blixtar.
— Har du gjort detta, eländiga usling? röt han och grep i sitt raseri Gringoire i armen. Har du varit nog gudsförgäten att bära hand på denna flicka?
— Vid min andel i paradiset, ers nåd, svarade Gringoire, darrande i hela kroppen, svär jag, att jag inte ens rört henne, om det är det som oroar er.
— Vad är det således, ni talar om man och hustru? sade prästen.
Så utförligt som möjligt omtalade Gringoire allt det, som läsaren redan känner till, om sitt äventyr vid Mirakelgården och giftermålet med tillhjälp av den sönderslagna krukan, ett giftermål som än så länge inte gått i fullbordan, enär zigenerskan lämnat honom ensam varje natt,
