med en stol mellan tänderna. På stolen hade han bundit fast en katt, som en kvinna i trakten hade lånat honom och som fräste och spottade av förfäran.
— Vid vår fru! utropade ärkedjäknen i samma ögonblick som gycklaren med stora svettpärlor rinnande över ansiktet gick förbi honom med sin pyramid av stol och katt. Vad gör mäster Pierre Gringoire här?
Ärkedjäknens sträva röst skrämde den stackars karlen så, att han förlorade jämvikten med hela sin byggnad, så att stol och katt föll ned på de kringståendes huvuden under skrik och skrän.
Det är mycket antagligt, att mäster Pierre Gringoire (ty det var verkligen han) skulle ha råkat illa ut för kattens ägarinna och alla de kringstående, vilkas ansikten blivit sönderslagna och klösta, om han inte i största hast begagnat sig av uppståndelsen till att taga sin tillflykt in i kyrkan, dit Claude Frollo gav honom ett tecken att följa med.
Katedralen låg redan mörk och öde; valven var uppfyllda av mörka skuggor, och lamporna i kapellen började tindra. Endast det stora rosettfönstret mitt på fasaden, vars tusende färgskiftningar upplystes av den nedgående solens strålar, skimrade i mörkret som en massa diamanter och återkastade sitt bländande stjärnspel mot andra änden av kyrkans skepp.
Då de gått några steg, lutade dom Claude ryggen mot en pelare och fixerade Gringoire skarpt. Det var inte denna blick, som Gringoire hade fruktat i sin blygsel över att bli ertappad i sin gycklarekostym av en så lärd och allvarlig man. I prästens blick låg varken hån eller ironi; den var allvarlig, lugn och forskande. Ärkedjäknen var den, som först bröt tystnaden.
— Kom närmare, mäster Pierre, sade han. Ni har mycket att förklara för mig. Först och främst, hur kommer det sig, att jag inte sett till er på två månader och att jag återser er på ett offentligt torg i en dyrbar förklädnad, till hälften röd, till hälften gul som ett Caudebecäpple?
— Ja, messire, det är i sanning en underbar dräkt, sade Gringoire i gudsnådelig ton, och jag känner mig ungefär lika väl till mods i den som en katt med en kurbits på huvudet. Jag erkänner ävenledes, att det är hårt att behöva utsätta herrarna vid stadsvakten för risken att under denna rock prygla en pythagoreisk filosofs rygg. Men vad vill ni, vördade mästare? Felet ligger helt och hållet hos min gamla rock, som snöpligt svek mig mitt i vintern under förevändning av att falla i trasor och att den nödvändigtvis måste komma till vila i en lumpsamlares säck. Vad skulle jag då taga mig till? Civilisationen har ännu inte nått ett sådant stadium, att man kan gå alldeles naken, såsom gamle Diogenes kunnat önska. Lägg därtill det faktum, att det blåste mycket kallt och att januari månad inte är den lämpligaste tidpunkten att välja, om man vill leda mänskligheten ett steg framåt. Den här jackan erbjöd sig själv, jag
172
