av språket, främmande sånger och åsikter, så att hennes språk var lika uppblandat som hennes halvt parisiska, halvt afrikanska klädsel. Hon var emellertid älskad av innevånarna i de stadsdelar, som hon frekventerade, till följd av sin munterhet, sin älskvärdhet, sin dans och sin sång. Av alla människor i hela staden trodde hon sig vara hatad endast av två, om vilka hon ofta talade med fruktan — säckkvinnan i Tour-Roland, en olycklig varelse, som hyste ett sällsamt hat mot alla zigenerskor och brukade förbanna den stackars flickan för var gång hon såg henne genom sin glugg; och en präst, som aldrig mötte henne, utan att på henne kasta blickar och ord, som gjorde henne förfärad. Omnämnandet av denna sista omständighet oroade ärkedjäknen synbart, utan att Gringoire ägnade detta faktum någon synnerlig uppmärksamhet, ty de två månader som förflutit, hade varit tillräckliga att komma poeten att glömma de sällsamma omständigheter, under vilka han första gången träffat zigenarflickan, samt ärkedjäknens närvaro vid detta tillfälle. För övrigt sade han, att den lilla danserskan inte fruktade någonting; hon spådde inte och var följaktligen trygg mot dessa häxeriprocesser som då för tiden förekom så ofta mot zigenerskor. Och för övrigt var Gringoire som en bror för henne, om också inte som en äkta man. När allt kom omkring så uthärdade filosofen mycket tåligt detta slags platoniska äktenskap. Han hade åtminstone mat och husrum; varje morgon lämnade han friborgarsamhället, oftast i sällskap med zigenarflickan, och han hjälpte henne i gathörnen att insamla de slantar, hon fick för sin dans. Varje kväll återvände han hem tillsammans med henne, lät henne låsa in sig på sin lilla kammare och sov den rättfärdiges sömn — i det stora hela ett mycket behagligt liv, sade han, och synnerligen lämpat för betraktelser. Och för övrigt var filosofen i själ och hjärta inte riktigt säker på att han var lidelsefullt förälskad i zigenerskan. Han älskade hennes get nästan lika mycket. Det var ett förtjusande djur, milt, intelligent, förståndigt. Under medeltiden var ingenting vanligare än dylika dresserade djur, som åskådarna förundrade sig över och som ofta befordrade sina dressörer till bålet. Men geten med de förgyllda fötterna utförde trollkonster, som egentligen var mycket oskyldiga. Gringoire förklarade dem för ärkedjäknen, som tycktes vara särskilt intresserad av dessa detaljer. I de flesta fall var det tillräckligt att hålla fram tamburinen på det eller det sättet mot geten, för att den skulle utföra den önskade handlingen. Den hade blivit dresserad till det av zigenerskan, som hade en så ovanlig begåvning för detta slags dressyr, att två månader varit tillräckliga att lära geten att med flyttbara bokstäver sätta ihop ordet Febus.
— Febus! sade prästen. Varför Febus?
— Det vet jag inte, svarade Gringoire. Det är kanske ett ord, som hon tror vara utrustat med någon hemlig magisk kraft. Hon upprepar det ofta i en viskning, då hon tror sig vara ensam.
