Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Är ni säker på, fortsatte Claude med sin genomträngande blick, att det endast är ett ord och inte ett namn?

— Vems namn? sade poeten.

— Hur skall jag kunna veta det? sade prästen.

— Jag inbillar mig, att det förhåller sig så här. Dessa zigenare är på sätt och vis elddyrkare och dyrkar solen. Därav Febus.

— Det förefaller mig inte lika tydligt och klart som det förefaller er, mäster Pierre.

— Ja, för mig kommer det på ett ut. För min skull får hon mumla Febus så mycket hon vill. Säkert är att Djali redan håller av mig lika mycket som henne.

— Vem är Djali?

— Geten.

Ärkedjäknen satte handen under hakan och tycktes fundera ett ögonblick. Plötsligt vände han sig om mot Gringoire.

— Kan ni svära på att ni inte har rört henne?

— Rört vem? sade Gringoire. Geten?

— Nej, den där kvinnan.

— Min hustru? Jag svär, att jag inte har gjort det.

— Och dock är ni ofta ensam med henne.

— Varenda kväll minst en timme.

Dom Claude rynkade pannan.

— Åhå! mumlade han. Svär mig vid er moders liv, upprepade ärkedjäknen hastigt, att du inte så mycket som rört denna kvinna med din fingerspets.

— Jag skulle även kunna svära det vid min faders huvud, svarat poeten. Men vördade mästare, tillåt mig att göra er en enda fråga.

— Tala!

— Vad kan den saken angå er?

Ärkedjäknens bleka ansikte blev blossande rött som en ung flickas. Han stod tyst ett ögonblick, så svarade han med synbar förlägenhet:

— Hör på mig, mäster Pierre Gringoire. Såvitt jag vet, tillhör ni inte de fördömda. Jag hyser intresse för er och vill er väl. Men kom ihåg, att den minsta beröring med denna zigenarflicka från helvetet skall göra er till satans undersåte. Ni vet, att det alltid är kroppen, som leder till själens undergång. Ve er, om ni någonsin närmar er denna kvinna! Det är allt jag har att säga er.

— Jag försökte det en gång, sade Gringoire och kliade sig i nacken. Det var första kvällen, men jag fick endast ett sting.

— Var ni verkligen nog djärv att göra det, mäster Pierre? utbrast prästen och hans uppsyn blev åter mörk.

— En annan gång, fortsatte poeten småleende, innan jag gick till sängs, kikade jag genom nyckelhålet och fick se den förtjusande unga damen i

176