mer och dansar varenda dag på torget härnere. Hon har en get med djävulens horn, som är besatt; den läser och skriver, kan lika mycket matematik som Picatrix och skulle kunna vara tillräcklig anledning att få alla zigenare hängda. Rättegången är fullt förberedd och kommer att gå lätt och ledigt, det kan ni vara alldeles förvissad om. Vid min själ, en söt varelse den där lilla danserskan med de vackraste svarta ögon, som ett par egyptiska skarabéer. När skall vi börja?
Ärkedjäknen var mycket blek.
— Det skall jag låta er veta, stammade han nästan oartikulerat. Så tillade han med ansträngning: Ägna ni er åt Marc Cenaine.
— Var inte orolig, sade Charmolue småleende. När jag kommer tillbaka, skall jag åter låta spänna fast honom vid lädersängen. Men han är en riktig djävul. Han tröttar ut själva Pierrat Torterue, som har större händer än jag. Nu kommer turen till mangeln. Den är det finaste vi har, och han skall få smaka på den.
Dom Claude tycktes vara försänkt i dystert grubbel. Nu vände han sig till Charmolue,
— Mäster Pierrat… mäster Jacques, menar jag, ägna er åt Marc Cenaine.
— Ja, ja, dom Claude. Stackars karl! Han skall nog få lida ordentligt! Men en sådan idé också att vilja bege sig till en häxsabbat! Den, som är anställd i räknekammaren, borde väl känna till Karl den stores förordning. Vad lillan beträffar — Esmeralda, såsom de kallar henne — så skall jag invänta förhållningsorder från er. Ah, då vi kommer ned till portalen, måste ni även förklara för mig meningen med den där målade trädgårdsmästaren, som man ser vid ingången till kyrkan. Det är såningsmannen, inte sant. Nå, mästare, vad tänker ni på?
Dom Claude, som var försänkt i tankar, hörde inte på honom. Charmolue följde riktningen av hans blick och såg, att den var riktad på den stora spindelväven, som hängde som ett stort draperi framför det lilla fönstret. I samma ögonblick kastade sig en yr fluga, lockad av marssolen, mot nätet och fastnade i det. Då nätet skakade, kom en stor spindel utrusande ur sin cell i mitten och kastade sig med ett enda språng över den stackars flugan, som den vek dubbel med sina främre spröt, under det att dess hemska käkar borrade sig in i flugans huvud.
— Stackars fluga! sade kunglige prokuratorn i kyrkliga angelägenheter och höjde handen för att rädda den. Men liksom vaknande upp ur en dröm, sträckte ärkedjäknen ut handen och hejdade prokuratorn.
— Mäster Jacques, utropade han, låt ödet ha sin gång!
Prokuratorn vände sig om helt förskräckt. Det kändes, som om hans arm fastnat i ett skruvstäd. Prästens blick var orörlig och stel och vilade alltjämt på den lilla gruppen av spindel och fluga.
— Ja, utbrast prästen med en röst, som tycktes komma ur djupet av
