hans hjärta. Där är en symbol av det hela! Hon flyger, hon är glad, hon har just trätt ut i livet, hon älskar våren, luften, friheten! Ja, men hon stöter emot det ödesdigra nätverket — spindeln kommer ut ur det — den hemska spindeln! Stackars danserska, stackars, till undergång dömda lilla fluga! Mäster Jacques, låt den vara! Det är ödet! Ack, Claude, du är spindeln, men du är även flugan! Du flög fram, sökande efter vetandet, mot ljuset, mot solen; din enda tanke var att komma ut i det fria, ut i den eviga sanningens klara dag. Men när du rusade fram mot den bländande gluggen, som leder till en annan värld, till en värld av ljus, förnuft och vetande, såg du, blinda fluga, omättlige vise, inte den subtila spindelväv, som av ödet placerats mellan ljuset och dig, du kastade dig emot den, stackars dåre, och nu kämpar du med krossat huvud och avslitna vingar mellan ödets tentakler! Mäster Jacques, låt spindeln fortsätta sitt verk!
— Jag försäkrar er, sade Charmolue, som såg på honom, utan att förstå honom, att jag inte skall röra den. Men för Guds skull, släpp min arm, mästare! Ni har en hand som av järn!
Ärkedjäknen hörde inte på honom.
— O, dåre, återtog han, utan att vända blicken från fönstret. Och även om du med dina svaga vingar hade kunnat genomtränga denna fruktansvärda väv, tror du, att du hade kunnat uppnå ljuset? Ack! Glaset utanför, detta genomskinliga hinder, denna kristallvägg, som är hårdare än koppar och som skiljer all filosofi från sanningen, hur skulle du ha kunnat passera genom den? O, vetandets inbilskhet! Hur många vise män har inte kommit fladdrande långa vägar för att krossa huvudet mot dig! Hur många varandra stridiga system kommer inte förgäves surrande mot denna eviga barriär!
Han tystnade. Denna sista tanke, som nästan omärkligt återfört hans tankegång från honom själv till vetenskapen, lugnade honom, och Jacques Charmolue återkallade honom helt och hållet till verkligheten genom att fråga:
— Seså, mästare, när vill ni hjälpa mig att göra guld? Jag brinner längtan att lyckas därmed!
Ärkedjäknen ruskade med ett bittert leende på huvudet.
— Mäster Jacques, läs Michel Psellus Dialogus de energia et operatione daemonum. Det, som vi gör, är inte alldeles oskyldigt.
— Tala inte så högt, mästare! Jag har haft mina aningar, sade Charmolue. Men man måtte väl få fuska litet i hermetiken, när man bara är kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter och har trettio écus om året. Men tala endast sakta.
I samma ögonblick nådde ett tuggande ljud Charmolues ängsliga öra.
— Vad är det där? frågade han.
Det var studenten, som, kännande sig mycket uttråkad och mycket öm
192
