Med dessa ord såg hon på kaptenen med sina stora, svarta ögon, som var fuktiga av glädje och ömhet.
— Måtte hin ta mig, om jag förstår er! utropade Febus.
Esmeralda satt tyst ett ögonblick; så föll en tår från hennes öga, en suck banade sig väg över hennes läppar och hon sade:
— O, ädle herre, jag älskar er.
Den unga flickan omgavs av en sådan atmosfär av kyskhet och oskuld, att Febus inte kände sig riktigt väl till mods vid hennes sida. Men dessa ord ingav honom mod.
— Ni älskar mig! sade han med förtjusning och lade armen om zigenerskans midja; han hade endast väntat på detta tillfälle.
Prästen såg det, och samtidigt kände han med fingret på spetsen av en dolk som han bar dold vid bröstet.
— Febus, fortsatte den unga flickan, i det hon milt frigjorde sig från kaptenens händer. Ni är god, ni är ädelmodig, ni har räddat mig, mig som endast är ett stackars zigenarbarn. Jag hade länge drömt om att en officer skulle rädda mitt liv. Det var om er, jag drömde, innan jag kände er, Febus. Officeren i min dröm bar en vacker uniform liksom ni, såg förnäm ut och hade värja. Ert namn är Febus, det är ett vackert namn; jag älskar ert namn — jag älskar er värja. Drag er värja, Febus, så att jag får se på den.
— Barn! sade kaptenen leende, i det han drog sin värja. Zigenerskan betraktade först fästet, sedan bladet, granskade med förtjusande nyfikenhet varje del därav, kysste värjan och sade:
— Du är en tapper mans värja! Jag älskar min kapten.
Febus begagnade sig ännu en gång av tillfället att på denna vackra böjda hals trycka en kyss, som kom den unga flickan att hastigt resa sig, blodröd i ansiktet, och prästen att gnissla med tänderna inne i den mörka skrubben.
— Febus, fortsatte flickan, låt mig tala med er. Gå omkring litet, så att jag får se er i hela er ståtliga längd och höra era sporrar klirra. Vad ni är vacker!
Kaptenen reste sig upp för att åtlyda hennes tillsägelse, i det han samtidigt bannade henne, ehuru med ett småleende av tillfredsställd fåfänga.
— Ni är verkligen en riktig liten barnunge! Apropå det, förtjuserska, har ni sett mig i full parad?
— Ack nej! svarade hon.
— Den är något till stilig.
Febus gick åter och satte sig bredvid henne, men denna gång närmare än förut.
— Hör på, min kära…
Zigenerskan gav honom med sin vackra lilla hand några lätta slag på
204
