munnen, med en barnslighet, full av glättighet och behag.
— Nej, nej, jag vill inte höra på er. Älskar ni mig? Jag vill, att ni skall säga mig om ni älskar mig.
— Om jag älskar dig, mitt livs ängel! utropade kaptenen, i det han till hälften föll på knä. Min kropp, mitt blod, min själ, allt tillhör dig, allt är endast ditt. Jag älskar dig och har aldrig älskat någon annan än dig.
Kaptenen hade så många gånger upprepat dessa ord vid många liknande tillfällen, att han rabblade upp dem i ett enda andedrag, utan att stappla. Vid denna lidelsefulla förklaring höjde zigenarflickan mot det svarta taket, som här intog himmelens plats, en blick full av outsäglig lycka.
— O! mumlade hon. I ett sådant ögonblick som detta borde man få dö!
Febus fann ”ögonblicket” lämpligt att stjäla ännu en kyss, som gick den stackars ärkedjäknen i skrubben genom märg och ben.
— Dö! utropade den förälskade kaptenen. Vad talar ni om, vackra ängel? Nu är rätta tiden att leva! För tusan, ett sådant skämt! Nej då, visst inte. Hör på mig, min kära Similar… Esmenarda… förlåt mig, men ni har ett sådant fördömt hedniskt namn, att jag aldrig kan få det över tungan. Det är som törntaggar som fastnar på tungan.
— Min Gud! sade den stackars flickan. Och jag som alltid brukade tycka, att mitt namn var så vackert, bara därför att det är så ovanligt. Men eftersom det misshagar er, så är jag fullt villig att heta Goton.
— Åh, seså! En sådan småsak är ingenting att gråta för, vackra förtjuserska! Det är ett namn, som man måste vänja sig vid, det är allt. När jag väl kan det utantill, kommer det ledigt nog. Alltså, min kära Similar, jag dyrkar er, jag älskar er så, att det är rent av underbart. Jag vet en liten flicka, som av den anledningen skulle kunna dö av ilska.
— Vem då? inföll den svartsjuka flickan.
— O, vad bryr vi oss om det? sade Febus. Älskar ni mig?
— O! sade hon.
— Nåväl, då är den saken klar. Ni skall få se, hur även jag skall älska er. Vi skall skaffa oss ett trevligt litet rum någonstans. Jag skall låta mina bågskyttar paradera utanför ert fönster — allesammans till häst, och stiligare än kapten Mignons. Jag har hillebardiärer och bågskyttar. Jag skall ta er med mig till alla nöjen här i staden. Vi skall titta på de stora trupprevyerna. De är storartade. Åttiotusen man under vapen — trettiotusen i vita harnesk — sextiosju baner — och så skall jag ta er med mig för att titta på lejonen i kungens palats — vilda djur, förstår ni. Det tycker alla kvinnor om.
Försänkt i ljuva tankar hade den unga kvinnan lyssnat till ljudet av hans röst, utan att giva akt på innebörden av hans ord.
— O, ni skall bli så lycklig! fortsatte kaptenen i det han varsamt spände upp bältet kring flickans midja.
